Imorse när jag slötittade på tv var Magnus Hedman i soffan.
Han "talade ut" om dopningen, sexköpet och skilsmässan.

Men det jag reagerade på var alla lögner.
Bland annat så visades ett gammalt klipp från en intervju på tv4 där han nekade bestämt till att han dopat sig och efter klippet säger han "Där ljög jag" och sen beskrev han hur han från början hade nekat och snurrat in sig i en lögn som han sen var tvungen att hålla fast vid hela tiden.
Även i rätten osv.

Det hemska var att jag kunde igen mig så jäkla mycket.
Jag ljög så det stod härliga till när jag var yngre.

Och nu menar jag inga smålögner som "nej, mamma jag röker inte" utan jag ljög jämt, jämt, jämt.
Det var så att jag automatiskt när någon frågade mig om någonting så svarade jag med en lögn.
Utan att blinka och utan att känna minsta skam eller ånger.
Det som däremot var fruktansvärt jobbigt var att sen hålla fast vid alla lögner, komma ihåg vad man sagt och till vem osv.
Men framförallt så var det jobbiga att sen vinna tillbaka förtroendet.
Jag tror att det  tog min mamma och pappa flera år att börja lite på mig igen.
Och det kände ju såklart jag.

För när man ljuger sådär utan att visa minsta tecken på smavetskval och man håller fast vid lögnen in i det sista, även om det i princip är bevisat att det är en lögn, då får man verkligen ingenting tillbaka.
Jag har faktiskt inga problem att ljuga, jag tror inte att det direkt syns på mig (kanske är det tack vare min teatererfarenhet) men det som gör att jag idag i största möjliga mån håller mig till sanningen är just det.
Att ingen, ingen litade på mig och det tog så mycket kraft tid och arbete från både mig och mina nära att bygga upp det förtroendet igen!!!

Summan av kardemumman: Magnus Hedman har en låååång och jobbig väg att gå ;)