BIG NEWS: Jag har hämtat ut min glajjor idag.
Tänkte visa er ett smakprov.
Jag gillar det faktiskt.


Åh, vad dumt att ljuset speglar sig i glasen.

Får ta med mobben sen.

Tack för era fina och uppmuntrande kommentarer.
De är såååååå välbehövliga.

Egentligen är det väl en fin och bra egenskap att känna så mycket för andra men det är jobbigt och tufft att sitta och gråta över mänskligheten och känna sig så maktlös.
Som att tala för en döv.

J är så gullig och förstående och peppar mig och uppmuntrar mig hela tiden.
Men som jag sa till honom igår, bildligt talat:
Det kvittar hur mycket du berättar för en person hur farligt det är att röka, visar skräckbilder, skrämmer upp etc.
Vill han inte själv sluta så kommer han inte göra det!!!

Nu ska jag iaf ta första steget till ett muntrare humör: Gå och lägga mig innan kl 1 på natten!!
Gonatt

Om du misshandlar din hustru
Och förtrycker dina ungar
Och super upp din lön
Så väljer grannen din att blunda
Men om du inte sörjer för
Att gräsmattan är ansad
Då är det hus i helvete;
Då blir grannen fly förbannad

/ text hämtad ur "Farväl till släkt och vänner" B. Afzelius

Han var inte så dum den där Afzelius.
Låtarna är väl inte alltid i min smak men texterna är ta mej fan Genialiska

Idag eller iaf just nu är jag vid lite bättre mod.
Jag MÅSTE hitta min energi och glädje igen.
De senaste dagarna har jag ifrågasatt mitt val av utbildning många gånger.
Varför satsa på att hjälpa människor när det enda mänskligheten gör är att bry sig om sig själva och sitt eget?!

Jag har varit rikigt ledsen och uppgiven över detta och det jobbigaste är att det känns som folk inte förstår hur man kan vara nere och deppig över sånt som rör männsikor/ levande varelser som man inte känner eller ens träffat.
Men så funkar jag.

Och igår var det faktiskt en vänlig vän som sa till mig att det var en fin egenskap, att kunna bli så berörd och känna så mycket för saker som egentligen inte påverkar mig själv i någon större utsträckning.

Jag gillar egentligen inte heller att generalisera- jag vet att där ute bland oss finns också många eldsjälar och drivande krafter som ser bortom sin egna lilla fyrkant.
Som är sån som jag vill vara.




Jag tänker på raderna mormor hade på sin dödsannons:

Trots att vi är långt ifrån varandra delar våra andar samma jord och samma himmel.

Ja det är vad jag har nu.
Jag förbereder mig inför examensarbetet och har kommit så långt så jag iaf vet vad jag ska skriva om.
Men jag har ett problem.

Jag ska skriva om barn i sorg och förmodligen rikta in mig på barn som förlorat sina föräldrar "för tidigt".
Konkret: Att föräldern dött innan barnet var 18 år.

Nu behöver jag några personer att intervjua som varit med om detta.
Det spelar ingen roll, hur det hände(sjukdom, självmord, olycka, ålder osv.), när det hände (om barnet var 1 månad eller 17 & ½), vem av dem (mamman eller pappan), hur längesedan det var (2 år sen eller 30) etc.

Till mitt dilemma: Hur frågar man en sån här fråga?!

Jag vet att det finns människor runt mig som gått igenom denna fruktansvärda tragedi men jag vet inte om de människorna vill prata om det.
Det är okej att vara anonym och det är okej att vara ledsen och det är okej att inte vara det.

Åh va svårt..

Det som händer i Japan kan bara beskrivas med ett ord: Fruktansvärt!!!
Jag känner så intensivt och mycket med Japans befolkning.
Det enda positiva enligt mig som kommer ur såna här katastrof situationer som både Japan och Haiti är, det är att människan helt plötsligt tvingas samarbeta.
Aldrig är människor/ invånare/ länder så givmilda, förstående, medlidande och samarbetsvilliga som vid ett sånt här tillfälle.
Och så ska det ju naturligtvis vara, MEN hela tiden.

För samtidigt blir jag förbannad.
Förbannad fär att det ska krävas något sånt här för att majoriteten medmänniskor ska öppna plånboken, erbjuda stöd, skicka folk, hjälpa till, sörja, ha medlidande etc.

Vi ska ju för fan hjälpa varandra, stötta och engagera oss HELA TIDEN.
Helt plötsligt står det på var och varannan blogg och Facebook statusuppdatering hur hemsk världen är, hur synd det är om Japans befolkning, hur orättvist det är osv.

Kära kamrater, folk dör varje dag.
Som flugor:

*I Kenya är 3,8 miljoner människor beroende av matnödhjälp för att överleva.

*Var 3:e sekund dör ett barn i ofta simpla sjukdomar som är lätta att bota med rätt medicin.

*I Sverige är risken en på 17 400 att dö i samband med graviditet eller förlossning. För en kvinna i Niger är risken att dö en på sju!

*17,5 miljoner barn har förlorat den ena eller båda föräldrarna i sjukdomar relaterade till aids

*4 100 barn dör varje dag på grund av brist på rent vatten

*Vi har redan nu en stigande invandring av sk. klimatflyktingar, alltså människor som tvingas fly från sina hem till följd av klimatförändringar.

Missförstå mig inte, jag tycker det är BRA att människor engagerar sig och bidrar men jag tycker det är skrämmande att något sånt som det som hände i Japan ska behöva hända för att folk ska få upp ögonen och hjälpas åt.
Jag har själv skänkt pengar till katastrofinsamlingen idag
Men å andra sidan skänkte jag pengar för 1 vecka sen också till Röda Korset Rädda Mammorna.
Varje månad skänker jag pengar trots att jag "bara" har 8100:- själv i CSN

Vi måste ju vakna och inse att hjälpen behövs varje månad-vecka-dag runt om i världen.
Detta är inget nytt, även om det inte brukar hända så "plötsligt".



Översvämningar i Sri Lanka. SVT Vetenskap. Foto: Gemunu Amarasinghe. Scanpix

Ja, det är inte så illa som det låter, utan (som vanligt?) handlar det om skolarbete.
I helgen har jag påbörjat min uppgift till kvällskursen som ska vara inne 31/3.
Det är inte så att jag är sent ute, utan de rekommenderade oss till vänta med att påbörja den eftersom vi kommer ha stor nytta av det som sägs på lektionerna när vi skriver den.

Men trots detta känner jag mig vilsen.
Begreppen sexualitet och sex är så luddiga att det är svårt att veta vad hon är ute efter när hon efterfrågar vissa saker.

Medans jag sitter här och sliter med skolarbete så gör J raka motsatsen.
Han ligger och sover!!!
Bakis som tusan.

Känns bra att jag jobbade igår och inatt när jag såg hans rödsprängda ögon och rufsiga kalufs.
Uff, bakfull är ingen hit.
Jag bad han bedöma "dagen efter" dängan och han sa att det var en 7:a av 10.
AJAJAJ.

Jag har varit 10, eller nä 12!!!
Mina vänner gav mig en bok som hette "Baksmällan" om hur man botar en sådan.
Det säger väl en hel del om hur vida känt mina hemska "dagenefter- reaktioner" var.
Jag har trott att jag varit nära döden några gånger dagen efter.
Och spytt till 21 kvällen därpå.
Fast nu handlar det ju inte om mig, som tur är :D


Nehepp, back to schoolwork..

Det här avnjöt vi igårkväll.
En riktig lyxfredag enligt mig.

Det bästa är att nyttig mat faktiskt kan vara riktigt, riktigt gott.
Oftast godare än motsatt enligt mig, feta såser och massa ost osv. är liksom inte min grej alls längre.
Grönt, krispigt och fräscht.
Det är grejer det :)


Vi startade fredagsmyset med en "hemmablandad" Mojito♥

Efter lilla fördrinken och lite morötter med dipp till så tog vi bussen in till stan och gick på AW och tog en öl (jag drack cider).
Väl hemma igen fortsatte kvällen med sen kvällsmat




En riktigt smarrig sallad fick till: Isbergssallad, roccula, körbärstomater, purjolök, buffalomozzarella och fikon.


Här ser ni hela bordet =)

Till salladen hade vi Ciabatta, stekt fläskfilé och en supergod dressing från Rydbergs.

MUMS!!!!!

Sen mumsade jag på några riesen men det tog jag ingen bild på haha

En del saker är bara fulländad på rätt tid och rätt plats.
I sitt rätta element.


Restaurang middag i 35 graders värme med familjen


Fördrink på hotell i Turkiet


Kingfisher i Palolem


Koksnöt i Calangute


Mariestads i Mariestad


Picknick i park i Berlin


Nachotallrik på Hard rock café


Kaffe på Starbucks


Glass i Åhus


Kvälls strandhäng på Naxos


Balkongmys i Grekland


"Frysa röven av sig på däck" på Finlandsfärjan

Söndagsmiddag hos Mamma


Pussa & krama Max hos Ania♥


Irish Coffée i ett kallt Riga

'
Äta födelsedagsmiddag på Restaurang Hospital i Gamla Riga


happy hour på CACAO

Vattenpipa utomlands

BADA (AldRIg så skönt och gott som i ett annat lands H2o.=)

Man försöker återskapa och känna samma känsla igen men det blir liksom aldrig riktigt samma sak.
Exempel: När vi var i Egypten samlades vi på ett av rummen varje kväll, innan och efter maten för att ta en liten drink, sitta och tjabba, äta godis och leka lekar precis som vi gjorde i Turkiet. Men det blev aldrig riktigt samma grej, inte lika bra.
Sen gjorde vi ju såklart saker i Egypten som vi inte gjorde i Turkiet som var skitroliga (typ happy hour varje kväll på CACAO).
Kanske om en sak är jättelyckad första gången så är den liksom för bra för att kunna göras om igen, hänger ni med?

Jag tror inte att vi hade haft lika roligt i en gränd på Naxos med en petflaska hembryggt vin, som vi hade den gången för 2 år sen.

Samma sak med att vissa saker SKA avnjutas på ett visst ställe för att vara så där extra bra.
Irish cooffée har vi druckit många ggr efter Riga men den har aldrig varit ens hälften så god som där och då!
Att röka vattenpipa hemma har vi också provat men nä....

Låter som det bara handlar om mat och dricka men nä, inte!!
Det blir väl dock mer fysiskt och påtagligt med konkreta saker.
Känslor och upplevelser är svårare att beskriva =)

Det kan vara världens finaste ord just nu.
Suger på det, låter det rulla i munnen: Ledig.

Men sen kommer jag på allt jag måste göra och inser att ledig från en sak innebär ju inte att man är ledig från en annan.
Men inga bitterheter och sura miner nu, jag är ju faktiskt ledig.
Ledig från att behöva köra ner till Värnamo och slå ihjäl 5 timmar där.

Eller som det så fint kallas i skolvärlden: Instuderingsdag.
Vi ska plugga hemma med andra ord.

Fast ledig låter bättre, mer fritt så vi kör på det.
Att slippa köra 15 mil idag känns rätt bra, rätt slappt, rätt ledigt.

Även studier hemma kan vara avkoppling, ta en paus och äta äpple och in en runda på FB emellan.
Ja, götteligöttgött =)


Förra helgen såg soffparkeringen ut så här och det gapar tomt i både dynorna och mitt hjärta när jag saknar och längtar tillbaka.

Jag vill än en gång tipsa om tidningskungen.se
Hade jag bara haft mer tid och framförallt mer fritid så skulle jag definitivt nappat på ett erbjudande nu.
Men tyvärr har jag ju näsan i skolböcker större delen av dygnets timmar.

Annars hade det förmodligen blivit den här:
Känns som den liksom hade passat mig och mitt intresse förträffligt.
3 nr för 49:- OCH premie.

Förutom det underbara halsbandet så har jag faktiskt haft ett annat fint smycke på mig.
Det ser inte mycket ut för världen men jag fick det av kollegorna när jag jobbade i Svenska kyrkan i Kristianstad.
Enkelt men fint tycker jag.


WWJD.

Vet ni/ kan ni gissa vad bokstäverna står för?!
Kom igen- gissa så berättar jag sen om det var rätt.

Jag har precis kollat färdigt på en riktigt bra dokumentär på SVT-play som hette "Tillbaka till Afghanistan".
Ni hittar den HÄR

Passande nog, med tanke på gårdagen: Internationella kvinnodagen.

Den fick mig att känna sådan tacksamhet för att vara kvinna i Sverige.
Jag hade tur i Livets lotteri♥

Samtidigt fick jag en ilska inom mig, när jag tänker på hur fruktansvärt otacksamma vi är och hur mycket vi tar för givet eller kanske till och med gnäller om.

Visst ska man kämpa framåt och visst är det en lång väg kvar att gå, även här till jämställdhet.

MEN om vi ser ut från kvinna vs. man och tänker mänskliga rättigheter.
DÅ- då ska vi vara tacksamma.
För skolgång, mat i magen, lagar och förbud mot misshandel, skydd i samhället, skoning från krig och extremister osv.

Jag är glad att jag är en person som inte ofta tar saker för givet.
En sån som inte gnäller för att det är snö på marken i 4 månader eller för att OKQ8 har höjt priset på bensinen med 15 öre.

Det är petitesser jämfört med vad våra systrar och bröder runt om i världen, står ut med.
Tänk på det!!!

Ikväll har varit en jobbig kväll.
Så jobbig att jag brast ut i gråt innan.
Usch.. :(

Jag har så mycket funderingar, tankar och beslut som tas just nu att jag känner att minsta lilla motgång blir för mycket. Jag orkar liksom inte "tänka mer".
Det finns inte mer mental energi och utrymme för mer nu.

Tur jag och J har fått till en riktigt bra kommunikation i vårt förhållande och att han lyssnar, stöttar och får mig att känna att han finns där- utan att döma mig.

Så har det inte varit alltid, men tillsammans har vi jobbat och kämpat och gått igenom en del på våra 2 ½ år.
Vi skapar oss en stark, trygg och stabil grund att stå på nu.

Och det svajjar mindre och mindre som tur är ;)


Att få ett äktenskap förhållande att fungera är som att jobba på en bondgård. Varje morgon ska man börja om från början. / Okänd





Kärleken är som en trafikolycka. Man blir påkörd och blir liggande. Antingen överlever man eller också överlever man inte. / Juliette Gréco

Jag har börjat förbereda mig för mitt födjupningsarbete som förmodligen kommer handla om barn (under 18) som förlorar sin föräldrar för tidigt.

Jag läser nu en suverän bok.
Författaren har intervjuat 66 personer vars förälder gick bort när de var barn.
Hon har intervjuat de på ett övergripande sätt eftersom alla har olika historier med sig.
Författaren är otroligt skicklig på att återge berättelserna med känsla och hon har lätt för att hitta de exakt beskrivande orden.

Mina ögon har ofta fällt tårar.

Jag citerar ett stycke från boken:

Arthur Ashe avslutar sin självbiografi med ett mycket gripande brev till dottern Camera.
Ashe vet att han är nära döden när han skriver brevet och han vet att han aldrig ska få se sin dotter som vuxen kvinna.
Brevet är fullt av faderliga råd, råd han inte kommer kunna ge henne personligen.
Men han vill ändå till sitt enda barn förmedlia sina egna erfarenheter och insikter om världen.

Han ger henne praktiska råd om hur hon ska sköta sina pengar, respektera sin gryende sexualitet, förstå frågor om rasism och sexism och respektera de roller som familj, utbildning och sport spelar i individens liv.

Han slutar brevet:

"Jag kanske inte går med dig hela vägen, eller ens en särskilt lång bit, som jag går med dig nu.
Bli inte ond på mig om jag inte är där personligen och vid full vigör när du behöver mig.
Jag önskar inget hellre än att alltid få vara tillsammans med dig.

Tyck inte synd om mig när jag är borta.
När vi var tillsammans älskade jag dig så högt och du gjorde mig så lycklig att jag aldrig kan betala tillbaka.

Camera, var jag än befinner mig och det värker i dina hjärterötter och du är trött på livet, eller när du snubblar och faller och inte vet om du kan resa dig igen, tänk på mig.
Jag ska vaka över dig, le och uppmuntra dig."

Under de sista månaderna förblev Ashe en ansvarsfuill far åt sin dotter. Hans sista tankar gällde hur han skulle kunna vara närvarande i hennes liv även efter döden.

/ Ur boken "För alltid borta".

Dessa knaprade vi på för fullt i både Turkiet och Egypten och jag visste att de gick och få tag på i Sverige med eftersom vi har de på jobbet ibland.
Men jag har letat och letat utan framgång.... TILLS IDAG =)



Jag säger bara : MUMS ;)

Jag tog ju lite bilder på mig i Linas glasögon som jag la beslag på hela helgen ;)
De är faktiskt inte helt olika de jag beställde igår (som jag får vänta 1½-2 veckor på att få hem)
Jag tycker faktiskt inte det ser så pjåkigt ut =)




Men Lina är alltid finast- ALLTID SÖTAST I MINA ÖGON ♥


Så roligt vi alltid har hon och jag.
Jag är så obeskrivligt glad att få ha ett syskon så nära mig i livet och åldern.

Det är verkligen det finaste jag fått som barn.
Nån att vara nära, älska och som känner en från scratch, hela livet.
♦Bella&Lina♦

Åh, vad tråkigt. Jag får åka själv till Värnamo idag med.
Vägen känns så lååååång då :(
Det enda positiva är att jag liksom igår, kan sitta och vrålskrika "I wanna know, have you ever seen the rain ?" till min Creedence Clearwater skiva.

Från det ena till det andra så har jag sovit sådär extra bra inatt.
Ni vet, när man har nätter då man kanske somnar tidigt och sover relativt ostört för att vakan morgonen därpå och känna sig totalt utvilad.
Fan va gött det är!!

Nehepp, nu måste jag sätta fart.