Jag har börjat förbereda mig för mitt födjupningsarbete som förmodligen kommer handla om barn (under 18) som förlorar sin föräldrar för tidigt.

Jag läser nu en suverän bok.
Författaren har intervjuat 66 personer vars förälder gick bort när de var barn.
Hon har intervjuat de på ett övergripande sätt eftersom alla har olika historier med sig.
Författaren är otroligt skicklig på att återge berättelserna med känsla och hon har lätt för att hitta de exakt beskrivande orden.

Mina ögon har ofta fällt tårar.

Jag citerar ett stycke från boken:

Arthur Ashe avslutar sin självbiografi med ett mycket gripande brev till dottern Camera.
Ashe vet att han är nära döden när han skriver brevet och han vet att han aldrig ska få se sin dotter som vuxen kvinna.
Brevet är fullt av faderliga råd, råd han inte kommer kunna ge henne personligen.
Men han vill ändå till sitt enda barn förmedlia sina egna erfarenheter och insikter om världen.

Han ger henne praktiska råd om hur hon ska sköta sina pengar, respektera sin gryende sexualitet, förstå frågor om rasism och sexism och respektera de roller som familj, utbildning och sport spelar i individens liv.

Han slutar brevet:

"Jag kanske inte går med dig hela vägen, eller ens en särskilt lång bit, som jag går med dig nu.
Bli inte ond på mig om jag inte är där personligen och vid full vigör när du behöver mig.
Jag önskar inget hellre än att alltid få vara tillsammans med dig.

Tyck inte synd om mig när jag är borta.
När vi var tillsammans älskade jag dig så högt och du gjorde mig så lycklig att jag aldrig kan betala tillbaka.

Camera, var jag än befinner mig och det värker i dina hjärterötter och du är trött på livet, eller när du snubblar och faller och inte vet om du kan resa dig igen, tänk på mig.
Jag ska vaka över dig, le och uppmuntra dig."

Under de sista månaderna förblev Ashe en ansvarsfuill far åt sin dotter. Hans sista tankar gällde hur han skulle kunna vara närvarande i hennes liv även efter döden.

/ Ur boken "För alltid borta".