Idag eller iaf just nu är jag vid lite bättre mod.
Jag MÅSTE hitta min energi och glädje igen.
De senaste dagarna har jag ifrågasatt mitt val av utbildning många gånger.
Varför satsa på att hjälpa människor när det enda mänskligheten gör är att bry sig om sig själva och sitt eget?!

Jag har varit rikigt ledsen och uppgiven över detta och det jobbigaste är att det känns som folk inte förstår hur man kan vara nere och deppig över sånt som rör männsikor/ levande varelser som man inte känner eller ens träffat.
Men så funkar jag.

Och igår var det faktiskt en vänlig vän som sa till mig att det var en fin egenskap, att kunna bli så berörd och känna så mycket för saker som egentligen inte påverkar mig själv i någon större utsträckning.

Jag gillar egentligen inte heller att generalisera- jag vet att där ute bland oss finns också många eldsjälar och drivande krafter som ser bortom sin egna lilla fyrkant.
Som är sån som jag vill vara.




Jag tänker på raderna mormor hade på sin dödsannons:

Trots att vi är långt ifrån varandra delar våra andar samma jord och samma himmel.