För några månader sedan såg jag på efter tio och en gripande intervju med en kvinna, bara strax över 40 som insjuknat i ALS.

Hon hade en son på dryga 3 år och berättade sin gripande historia om den dagen hon fick sin dödsdom.

Helvetesdagen hon aldrig glömmer!

Det mest fantastiska var att under intervjun lyckades hon ändå förmedla en livsglädje och lämnade efter sig en känsla av välbehag då hon berättade att hon under denna resa som pågått sedan hon fick beskedet också träffat kärleken.

På grund av denna resa, denna helvetes sjukdom hade hon träffat kärleken♥

På en rehabiliterings klinik på teneriffa mötte hon mannen i sitt liv och nu är dom förlovade.

Mitt i denna fruktansvärda tragedi tittade solens strålar fram.

Jag har tänkt på den intervjun ibland också igår, igår hittade jag hennes blogg.

Det är fler än jag som blivit tagen av denna kvinnas ofattbara livsglädje och förmåga att se ljuset och hoppet när natten är som mörkast.

Marias historia är välvärd att uppmärksammas, den får mig att inse hur skört livet är och i ett handslag eller en vanlig tisdag i mars kan allting plötsligt rasa och vändas upp och ner.