Jag ska ju skriva mitt arbete om barn som förlorat en förälder alternativt båda.
Jag läser massa tunga böcker om detta ämne nu: Hur man upplever det när det viktigaste i ens liv rycks ifrån en, hur man bemöts, hur man lever vidare- med livet ständigt fattandes någonting som man aldrig kommer kunna ersätta eller få tillbaka, hur man påverkas, dagarna efter, veckorna, månaderna och åren.

Sen läste jag om Linda, som somnat in. Bara ett stenkast ifrån mig och min trygga vrå.
Jag sitter här och andas, klagar på lite ont i magen, pussar min finaste godnatt, tänker på alla jag älskar och bara en liten bit ifrån mig dör någon.. alldeles för tidigt!
Och tre barn förlorar sin mamma..

Min verklighet och mina småkrämpor känns plötsligt så enkel men helt underbar i sin enkelhet.
För det är ingen självklarhet att få leva. Länge. Med dom man älskar.

Alla dör, men nästan ingen pratar om det.
Varken innan eller efter.
Varför?!

Läste nyligen att 98% av alla som förlorat en närstående och är i sorg vill prata om döden och det som hänt.
Men 95% hade inte gjort det!
Varför?

Om 98% av alla de runt om vill prata om det, hur många som verkligen ligger där och väntar, väntar på... ja vad?
Hur många av de vill då prata om det?!
Och hur många gör det?!

2 saker händer oss ALLA- Vi föds och vi dör.
Det ena pratar vi MASSOR om, det andra nämner vi knappt.
Jag börjar förstå min dödsskräck, eller jag börjar förstå varför jag har den!!!!!