Kommer ni ihåg att jag för ett tag sen skrev om Anette Axmacher?
Då bloggade hon på Metrobloggen men sen började hon istället blogga för nuvarande Sydsvenskan.
Anette har en hjärntumör och har bloggat om sin resa från beskedet.
Det bästa och mest intresseranta som fångat mitt intresse är att hon bloggat om sin resa ur ett bredare perspektiv.
Hon har inte bara bloggat om hjärntumören, hur den påverkat och hur smärtsamt det är.
Utan hon har bloggat om hela påverkan på livet, hon har vägrat sitta hemma och tycka synd om sig själv och bara vänta på att döden ska knacka på dörren.
Hon har rest, överallt och hela tiden, gift sig, opererats, cellgifts behandlingar, fyllt vardagarna med kärlek från både make och döttrar.

Jag hade förstått om reaktionen på beskedet hade varit just förtvivlan och uppgivenhet. Jag kan bara tänka mig vilken mardröm hon går igenom.
Men jag har verkligen imponerats av denna persons livsgnista, hur hon hållt glöden vi liv trots att andra runt henne brutit ihop.
Jag ser upp till hennes sätt att förhålla sig till livets slut.
Om jag bara kunde få en gnutta av det lugn hon har haft, den dagen det är min tur så vore jag tacksam.


Nu är hon dålig och ligger på sjukhus.
Hon kommer inte bli bättre..


Sydsvenskan har gjor en sista intervju med henne här.


DE FRUKTAR DÖDEN MINST, VARS LIV ÄR MEST VÄRDA /Immanuel Kant