Läget är inte på topp just nu.
Känner mig.... vilsen.
Det gör ont i mig.
Hela processen med att lämna det som varit min hemstad i snart 4 år,
det känns så mycket jobbigare än ni kan ana.
Än vad jag själv anade.

Det låter säkert klyschigt men:
Mitt liv är ett före och ett efter Jönköping.
Den sistnämnda är så mycket bättre än det första.
Och nu skrämmer det mig att jag ska gå tillbaka till det igen...
Även om jag innerst inne vet att detta blir "same but so different"


Jag försöker sortera upp mina känslor, känna efter vad som är källan till min smärta- trösta mig själv.
Men ibland- Idag.
Då är det jobbigt.
Kanske jag ska tillåta det att komma.
Är det nåt jag har lärt mig den senaste tiden så är det att bearbeta.
Jag kan inte bara välja att se det positivt om det känns jättejobbigt.
Då måste jag först låta det kännas jobbigt, jobba mig igenom det.
Sen- kan jag lägga det mer och mer bakom mig och se med nya fräscha ögon på det.

Dessa känslor har heller ingenting med människorna i kommande staden att göra.
De längtar jag mig galen efter.
Det är de som drar mig dit.
Men andra saker håller mig kvar här.

Detta är såjävlajag.
Varenda beslut som ska tas eller som har tagits sliter mig alltid itu.
Jag är nojjig och orolig och väger alldeles för mycket FÖR och EMOT!
Man vet vad man har men inte vad man får samtidigt
vill jag bara hoppa.. hoppa och se var och hur jag landar!