Jag har skrivit lite om hur jag tror att det kan kännas att vara en av Svältens flyktingar. Läs det gärna men kom ihåg att detta bara är hur jag tror det kan kännas och det jag kunnat sätta ord på.
I Verkligheten Är Det Minst 100 Gånger Värre!

Föreställ dig att du vaknar en morgon.
Klockan är knappt halv 7 men hettan slår dig emot dig som ett slag i ansiktet.
Dina fotsulor värker och du känner hur ett sår precis under tårnas slut- bränner och spränger.

Din hals är torr och läpparna spruckna.
En sten som legat precis under din överarm har lämnat avtryck i form av en röd grop.
Sakta börjar du komma till insikt om var du befinner dig och varför.

Tättintill ligger ditt barn och andas tungt.
Du kan känna varje andetag genom den tunna kroppen och revbenen vars struktur syns tydligt- höjer sig sakta upp och sedan ner igen.
Under ögonlocken kan du se en orolig sömn visa sig genom häftiga rörelser.
Flugornas krypande uppför de små fötterna irriterar vilket resulterar i små knipningar med tårna.

Du tänker tillbaka på ditt andra barn, det barn som inte klarade resan.
Det barn som dog för att du inte kunde ge vad som behövdes.
Det barn som svalt ihjäl bara några mil ifrån den plats du befinner dig nu.
Det barn du burit i magen och gett mat från ditt bröst.
Det barn som grät och skrek av förtvivlan efter vatten men som du inte hjälpte.
Som du inte kunde hjälpa!

Tårarna strömmar och du kan inte låta bli att fundera på var de kommer ifrån då du känner dig helt tom.


Nu har du ett barn kvar och trots att ditt eget liv känns meningslöst så vet du att du måste ta dig till Daadab för detta enda barns skull.
Om du inte kommer fram innan nästa gryning så vet du att det enda ni kan räkna med är att knacka på dödens dörr.
Du vet att du inte får tänka på något annat än att få ditt numera enda barn till lägret.
Du vill inget annat än att ligga kvar under det träd som inatt gav dig skydd- men nu har vänt sin rygg åt dej.

För en sekund eller två funderar du på att följa din önskan och ge upp.
Men när ditt barn ger ifrån sig ett gnyende inser du att du måste fortsätta eftersom inget av det du gjort på länge har varit för din skull..

Katastrofen har skördat ett offer som tillhörde dig och du måste se till att det var det enda du gav det.