En sak som är ganska rolig med den här utbildning jag går är att man hela tiden upptäcker nya saker med sig själv. Man reflekterar liksom över beteende man har och saker man säger, som tidigare bara gått en förbi.

Jag funderar jättemycket på mig själv och hur jag är. Både bra och dåliga saker.

Idag kom jag till insikt över en sak.

Jag har jättesvårt att bara vara hemma en dag.
Eller än värre en hel vecka.
Jag blir rastlös, klättrar på väggarna, kan inte slappna av och bara göra ingenting.
Jag får dåligt samvete om en hel dag passerat utan att något hänt.
Och är det riktigt illa och flera dagar passerat så kan jag få ångest.
Som ett tryck över bröstet och andnöd (jo, det är sant).


Och nu tror jag jag vet varför.
Jag fixar helt enkelt inte att göra någonting.
Jag måste göra något meningsfullt varje dag!!!

Ni vet uttycket "Livet är inte dagarna som går, utan dagarna man minns".
PRECIS SÅ ÄR DET JU.
Inte fan kommer du ihåg dagarna då du bara låg hemma och glodde på tv och gick runt i mysbyxor.
Eller Söndagen när du bara slappade framför tv:n och krängde upp det överblivna "Lördagsmyset"

Däremot kommer du ihåg dagen då du tog examen, eller dagarna på Kreta när du vandrade i bergspasset eller dagen då du redovisade din praktikrapport i skolan efter många timmars slit framför datorn.

För det var dagarna som betydde något, dagarna då du åstadkom något.
Tänk och ligga där i livets slutskede och komma på att 65% av dagarna i ditt liv kommer du inte ihåg för det hände ingenting. Du lärde dig ingenting och du presterade nada.

Hänger ni med på vad jag menar?
"Dagarna man minns" är ju alltid dagarna när något hände.
Det är ju dom dagarna hjärnan väljer att lagra i minnet för de betydde något.

Det är väl därför jag alltid måste göra saker NU!
För jag vill känna att jag hinner med det och inte låter fler "dagar som bara går" passera.


En dag i Indien jag minns =)

Så ett gammalt utslitet uttryck som aldrig slutar gälla: CARPE DIEM!!!!