Idag har jag inte gjort många knop än så länge.
Planerar att gå ut på en PW och passa på att insupa lite sol.

Känner mig vilsen, längtar hem till vänner och familj samtidigt som jag älskar staden här.
Men när man är ledig ett tag märker man verkligen skillnaden på att bo här och nära.
Hemma är det alltid människor man vill träffa och umgås med och man behöver aldrig sitt ensam om man inte känner för det.
Det finns alltid gamla kontakter som kan väckas till liv igen och släktingar/ familj som gärna bjuder på en kopp kaffe eller tar en fikastund på stan.

Så är det inte alls här.
Visst har jag vänner här men de flesta av de har i sin tur familj och ännu äldre/ närmare vänner som dom vill hinna med att träffa.
Dessutom kräver vänskapen som inte är så gammal ständig uppmärksamhet och avhörande.
Självkalrt ska man vårda sin vänskap som en blomma med ständig omsorg men ibland är det så skönt att känna "jag har inte mycket tid just nu men jag vet att hon förstår"

Med gamla vänner kan man låta bli att höras på 1 månad och nästa gång man pratar vid är det som om man sågs igår.
Hänger ni med?

Kanske är bra att jag känner så här.
Suget att flytta närmare ökar då.

Har ni lika trist som jag idag så rekommenderar jag att kolla in ännu en skrämmande realistisk dokumentär på SVTplay.
Jag har nyss kollat färdigt och jag förstår att den blev utvald som bästa dokumentär på Göteborg film festival.
"Jag var värd 50 lamm" hittar ni här.