Jag tror inte man kan skriva om ett sånt ämne som jag gör och inte bli berörd.
Det hugger verkligen i hjärtat när man läser om det.

Jag hatar när folk säger "Usch, jag vill inte ens tänka på det. Jag mår så dåligt då".
Men det händer, onda saker händer goda människor hela tiden.
Tänk på det och förstå hur lyckligt lottad du är..

Så försöker jag göra, vända på det- och känna tacksamhet istället.
Tacksamhet för vad livet gett mig och låtit mig behålla.

Jag har inte växt upp med mamma och pappa sida vid sida.
Men jag har haft dem hos mig, de har varje dag i min barndom (och delvis fortfarande) gett mig trygghet genom sin blotta närvaro och existens

En av böckerna jag läser. har något av en poetisk anda och är fylld med smärtsamma uttryck och liknelser som dessa stackars människor som förlorat en föräldrar sagt/ skrivit.

Här är ett utdrag, en intressant och gripande men ändå hoppfull liknelse:

" När blixten slår ner i ett träd förändras dess växt om det överlever. En utväxt kan bildas där blixten träffade.
En sida kan bli kraftigare än den andra.
Trädets form kan ändras.
En intressant snedvriding eller en lustig spricka har ersatt det som annars skulle ha varit en rak linje.

Trädet grönskar; det bär frukt, ger skugga, blir ett hem för fåglar och ekorrar.
Det är inte samma träd som det skulle ha varit om inte åskvädret kommit.
Somliga säger att det är intressantare så här.
Många kan inte ens komma ihåg den händelse som ändrade dess form för alltid".

/ ur "För alltid borta"