Jag förundras över hur en del trots miljoner ton av motgångar lyckas hålla gnistan och livslusten kvar.
Hur man orkar hålla fast vi den lilla, lilla strimma av hopp och glädje.
Inte klamra sig hjälplöst och panikartat fast utan med ett leende på läpperna och ett "Jag lever än".

Jag pratar förstås om Anette vars blogg jag följt mer eller mindre i närmare året nu.
Hennes hjärntumör är tillbaka.
Stor som en ärta men ständigt på hugget att växa till sig.

Hennes blogg får mig att känna att jag har ingenting att klaga på.
Jag lever och har livet (än så länge) fritt att forma i min hand efter behag.
Jag har livet och ingen hjärntumör i mitt huvud.
Och ändå kan jag klaga och deppa ibland över hur saker och ting blir.

Jag ser upp till många och beundrar mångas styrka men Anette är något alldelles utöver.
Hon skriver ett långt inlägg om sin dödliga hjärntumör och riskerna med en eventuell ytterligare operation, sin kärlek till man och barn och avslutar med "Fortsätter mitt liv så här så kommer jag att avsluta med ett leende".
Hur fantastiskt är inte det?!

Hon lever här och nu och inser att livet är det som hela tiden pågår.
Vill jag ödsla det på att må dåligt och deppa eller LEVA den korta tid jag kanske har kvar?!
Så enkelt men så svårt, så svårt!!!


In o läs: http://blogg.sydsvenskan.se/diagnoshjarntumor/