För över 7 år sen förlorade jag en bit av mig själv.
Jag var med om det värsta här i livet.
Att förlora någon man älskar.
En av de viktigaste personerna i mitt liv försvann från jorden.

På ett sätt känns det som så länge sen, på ett annat sätt minns jag det som igår.
Sekunden när jag fick höra att hon hade gått bort har etsat sig fast som en envis och smärtfull tagg i mitt hjärta.

Det tuffa som fortfarande, ständigt gör sig påmind är mina drömmar.
Jag drömmer ofta om henne.
Och det är inga fina och roliga drömmar.
Det är hemska och fruktansvärda drömmar.

I veckan gjorde jag det igen.
Denna gång handlade drömmen om att hon dog, igen.
Jag vaknade av att jag skrek och hade hjärtklappning.
Panik.

Jag vill inte dra några detaljer här om handlingen i drömmarna men en del är vidriga.
Fyllda av skräck och plågor.
Och varje natt när jag drömt nåt sånt här så kan jag inte släppa det.
Jag får ett tryck över bröstet och en förtvivlan.
Varför?

Jag vill drömma fina drömmar.
Om ängar, blommor och djur.
Om när hon och jag dansade i köket, eller när vi poppade 10 liter popcorn eller när vi gick ut till hönorna som låg på ägg och jag fick äran att lyfta på locket för att kolla om kycklingarna kläckts än.
Jag vill minnas henne med värme och glädje.
Och jag vill gärna att hon besöker mig i drömmarna men inte på detta sättet.

Oavsett vad man tror om livet efter döden så undrar man.

Jag har länge funderat på att gå till ett medium.
Men jag blir liksom aldrig färdig och när dessa drömmar kommer blir jag nästan rädd för att göra det.
Tänk om jag får höra nåt jag inte vill höra.

Jag älskade henne så ofantligt mycket och ingen kommer någonsin ta hennes plats.
Det finns inga tvivel.
Men detta skrämmer mig.