Usch. jag har ont i hjärtat.
Jag har just gråtit krokodiltårar till "My sisters keeper".
Den var såå bra.
Lika bra och i samma stil som "My life without me".
Ibland är det skönt o titta på snyftarfilmer, man inser att mina små problem faktiskt är just ganska små om man jämför med vad många går igenom.
Och jag blir alltid lättad när jag ser att det faktiskt finns lycka även i svåra situationer och för sjuka människor.
Livet tar ju inte slut bara för att man får diagnosen Cancer eller MS.
För en del tror jag till och med det kanske börjar mer än nånsin där, inte för alla men för en del.
Man inser hur kort livet är och hur mycket man hela tiden skjuter framför sig trots att man inte ens vet om det finns en morgondag.
Helt plötsligt blir tiden man har kvar så dyrbar att man bara vill ägna tiden till det man verkligen, verkligen vill och drömt om att göra.



Jag är en person som vill göra allt här och nu och tänker mycket på döden och att jag inte vet när den kommer. Jag är rastlös och nyfiken och vill se och göra ALLT, ALLT ALLT =)
Jag skjuter sällan upp saker till morgondagen för jag vet att jag har här och nu, vad som kommer vet jag inget om.
Från och med nu ska jag också försöka bli bättre på att se det stora i det lilla.
Allting behöver inte vara stort och märkvärdigt för att vara dyrbart.


Många har sagt till mig att det är hemskt att tänka att livet kan ta slut när man minst anar det, men jag tycker inte det.
Man ska inte gå runt och vara rädd jämt och ständigt för att livet kan ta slut när som helst, men att vara medveten om att det faktiskt kan göra det och ta tillvara på varje dag tycker jag däremot man ska.


För det händer hela tiden, människor som inte är gamla dör varje dag. Tonåringar får diagnosen lungcancer, småbarnsmammor får ALS och 55- åringar som längtat hela livet att få börja leva när pensionen kommer, där i bilolyckor. Det kan låta hemskt men det är så.


Livet kan inte vänta.