Det var skitjobbigt att åka hem från Skåne i Söndags.
Jag fick nästan lite ångest och i bilen på väg hem brände tårarna bak ögonlocken och gråtklumpen satt i halsen :(

Ibland går det ganska bra att åka hem, och ibland är det svinjobbigt och jag vet inte riktigt vad som orsakar vad.
I helgen hade vi ganska mycket att göra, vi var på dop och vi sov en natt hos min älskade farmor.
Oftast blir det att vi sover hos mamma, jag älskar att vara hos mamma och det märks så tydligt att hon tycker det är roligt när vi kommer.
Det gör ju pappa med såklart men han visar det inte riktigt lika tydligt.

Jag tror helt enkelt jag fick lite dåligt samvete över att denna helgen gick så fort. Att det redan var dags att åka.
Och när hela familjen är samlad ock ska på adventskaffe hos min morbror men jag o min J ska åka hem så blev det så påtagligt hur långt det är hem till mamma och pappa.

Jag vill (som det känns nu) inte bo i Kristianstad igen men jag längtar verkligen tills vi bor närmre.

Det måste vara fruktänsvärt att bo i ett annat land och åka hem och veta att "Nu dröjer det 6 månader tills nästa gång".

Familjen och vännerna är ljuset i mitt liv♥





Ni är allt och lite till för mig.

ps. inser att jag måste bli bättre på att ta kort på den andra sidan av familjen dvs. pappas sida.