Jag snor ännu ett tema från 30 dagars blogginlägg.

Dag 3, Mina föräldrar.

Mina föräldrar separerade för många, många år sedan.
Jag är inte helt hundra men jag tror att jag var 6 år och Lina 4.
Jag har få och ganska svaga minnen från tiden då vi levde tillsammans som en familj.
Men jag älskar att jag kommer ihåg lite, Lina minns nog inte det alls.

Det här inlägget skall ju dock inte handla om det, det kan jag skriva mer om en annan gång.
Detta ska ju handla om dem.

Mamma:
När mamma var lika gammal som jag är nu (24) hade hon en dotter på 1 år.
Hon var bara 23 år gammal när jag kom till världen.

Jag beundrar min mamma på många sätt.
Hon är stark och självständig.
Hon tar inte massa skit och hon är ärlig. Hon säger alltid vad hon tycker och den sidan har jag försökt bära med mig.

Hon har kämpat hårt, hon var inte ens 30 när hon blev ensamstående med två små flickor.
Med en mycket dålig, nej usel lön, ett stort hus och massa utgifter vet jag att hon har haft det otroligt tufft.
Hon har alltid fått kämpa och hennes liv har bjudit henne på en hel del motgångar.
Trots detta har det alltid funnits en stor rikedom i vår lilla familj och den rikedomen var inte pengar utan kärlek♥.

Jag och mamma hade i flera år en komplicerad relation till varandra (varför är mellan henne och mig) och båda har vi sagt och gjort saker som vi ångrat/ ångrar.
Trots att vår relation och vårt mor och dotter band många gånger vacklat och varit ostadig har jag alltid känt att hon älskat mig, villkorlöst och oändligt!

Mamma och jag är väldigt lika på många sätt (kanske är det därför vi ibland haft svårt att komma överens).
Och på andra sätt är vi väldigt olika.
När jag blev äldre och visare ;) insåg jag att jag har med mig mycket från min mamma.

Hon har lärt mig att stå för den jag är och att om man visar kärlek, så får man det oftast tillbaka.
Hon har lärt mig att när jag känner mig ensam och ynklig, se mig omkring och jag finner massa människor som älskar och värdesätter mig.
Att jag aldrig är ensam, för även om jag inte har någon annan så finns hon alltid där.

Mamma har gjort val och beslut i livet utifrån vad hon trodde var bäst för oss, sina barn. Det vet jag.
Sen kanske summan av kardemumman inte alltid blev som tänkt men jag vet att hon alltid har försökt, försökt det bästa hon kunde.
Jag förstår det nu!
Min mamma är en hjälte på många sätt och vis, hennes liv har varit hårt och tufft men hon har alltid kämpat, aldrig gett upp, alltid älskat och jag hade aldrig velat byta ut henne mot någon annan.
Hon är tveklöst den starkaste personen jag vet, min mamma♥

Pappa:
Min pappa var bara 22 år när han blev pappa.
Kanske för ung, kanske för ego.
Trots att jag ibland känt att han svek oss.
Svek sin familj och valde att överge mamma med oss så är jag övertygad om att han gjorde det bästa han kunde.

Trots att pappa lämnade sin familj har han alltid funnits där.
Han har aldrig flytt ifrån sitt ansvar som pappa och aldrig glömt oss.
Han har alltid älskat oss och träffat oss.

Pappa har varit en stor förebild för mig, fast på ett annat sätt än mamma.
Mamma är trygghet, pappa är stöttning och peppning.

För några år sedan valde han att byta riktning i livet.
Han valde att förverkliga en dröm han hade, om att starta eget och i och med detta riskerade han all sin trygghet i fast jobb osv.
Det är modigt tycker jag, speciellt när man har familj, hus och barn.
Pappa har alltid trott på mej, fått mig att känna att jag kan göra och bli precis vad jag vill.
Fått mig att känna att det är jag som bestämmer hur mitt liv ska bli.
Uppmuntrat mig och peppat mig till att utforska livets möjligheter.

Många beskriver mig som målmedveten och modig och detta är ju främst tack vare mig själv.
Men jag vet att utan stöttning och peppning är man ganska liten på jorden.
Att jag vågar kasta mig ut och tänka "Jag landar ju oavsett. Kanske hårt, kanske mjukt" är mycket tack vare pappa.
Om man aldrig provar och aldrig vågar ta risken att misslyckas får man inte heller chansen att lyckas.

Pappa har gjort också gjort val i livet som jag har svårt att förstå mig på.
Han har ibland fått mig att fundera på om hans barn verkligen kommer i första hand men nu, vuxen som jag ju är har jag valt att lägga detta bakom mig och inser att bara för att man är vuxen och har barn betyder inte det att man alltid tar rätt beslut i barnens ögon.


Båda mina föräldrar har format mig till den personen jag är idag.
Utan deras trygghet, stöttning och kravlösa kärlek hade jag aldrig varit den som jag idag vågar vara.
Jag älskar de med deras fel och brister, och jag känner samma kärlek tillbaka.
Min mamma♥, min pappa♥- ni är oersättliga!




ÄLSKAR ER AV HELA MITT ♥:A