Har haft en riktigt jobbig natt, både psykiskt o fysiskt.
Att jobba så nära döden som man gör på äldreboende kan vara ganska tufft.
Inatt var där en som hastigt gick från dålig till döende.

Att dessutom jobba på natten som jag gör. Innebär ju att man får fatta egna beslut mer än på dagen.
Det har ju varit snarare regel än undantag i sommar att det inte finns ngn ordinarie inne.
Patienten ifråga bodde på sidan jag var på inatt.
Som tur var jobbade jag tillsammans med en suverän tjej (också timmis) och vi hjälptes åt med allt.

Jag har egentligen inga problem med döden, okej jag kan väl erkänna att jag är lite rädd.
Men mest tycker jag det är otäckt tiden inför döden.
Även om man inte har smärta (Vilket många har) eller får morfin mot det så finns det ju en hel del som får ångest och är oroliga.

Då ringer jag ssk direkt. inga ska behöva må dåligt inför att dö eller ha ont.

Det var så fint inatt ändå på ett sätt, för mot morgonkvisten ca 4.30 blev hon sämre o medvetandet började försvinna. Så då ringdes anhöriga in.
Och så fort dottern kom lugnade hon sig verkligen, nästan som hon väntade på det!!
Jag blev rörd av att se detta.

Livet o döden är så nära varandra!!