Såna här dagar när det händer nåt speciellt o man har ringt runt till hela familjen+ vänner o berättat att teorin är avklarad så börjar jag ofta tänka på hon som inte finns i familjen längre.
Saknar henne så mkt.
Jag kan helt ärligt säga så här nästan 7 år efter hennes död att jag fortfarande tänker på henne i princip varenda dag.
Den 15 December för snart 7 år sen var den värsta dagen i mitt hittills relativt korta liv.
Tiden därefter tvivlade jag på allt jag någonsin trott var sant.
Men livet går vidare, lite fattigare & lite gråare men det går vidare.
Man lär sig att inget är för alltid o att inte ta något för givet.

Jag kan helt ärligt säga att jag njuter av livet som det är just nu o försöker ta till vara på varje dag.
Jag tar inte för givet att jag blir gammal & grå o dör en stilla död av ålderdom.
Jag tänker inte "Nej men det kan vänta, det kan jag göra sen". Jag ser till att förverkliga det jag vill o uppfylla mina drömmar.
Det är jag som bestämmer om det ska förbli drömmar eller inte.

Trist att tänka så?!
Det tycker jag inte, jag tar tillvara på livet o inser att det är en gåva som inte kan vänta.
Jag vet att jag lever just nu o att jag mår bra men 10 år framåt, who knows.
Jag vill känna att jag lever, ja jävlar vad jag vill leva, varenda dag =)



Det handlar om att leva och om att finnas till
varför all min oro blir kvar här inuti
därute blåser vinden kallt
därute har jag sökt dig överallt

Timmen den är sen snart, är nu, igår
och tiden sen imorgon, säg finns vi då
Kan du säga mej hur man gör
hjälp mig att leva, svara om du hör

Min Gud, var finns du nu
jag undrar bara var, säg var finns du
så kom, kan jag få ro
i mitt sinne kom, kom ge mej mod

 /"Min Gud"