När ska det tillståndet infinna sig för mej där jag känner att jag är totalt nöjd och tillfreds med vad jag har och var jag står i livet?
Här vill jag bo resten av livet, han villl jag bli gammal med, nu mår jag som bäst!
Jag bara undrar när den känslan ska få infinna sig?
Och kom inte o säg: "Bella, du är så ung, du har hela livet framför dig, ha inte så bråttom! Kom inte o säg det. För vad spelar det för roll om jag har 60 år till framför mig, det är ju NU jag lever.
Jag vet inte vad man själv kan göra för att få känna sån "sinnesfrid"?
Jag försöker att lyssna på mig själv och se till att ta tillvara på chanser som kommer o ges och inte bara sitta i ett hörn och mögla men fortfarande känner jag mig bara halv.

Och så fort såna här dagar kommer så vill jag bara sticka ifrån allt, som om det skulle hjälpa att fly?

Åh, jag känner mig som världens gnälligaste som folk bara tänker om "Men om livet är så jävla eländgt så ta livet av dej då". Och det är ju inte det jag vill men när man hela tiden får käppar i hjulet och motgång efter motgång kommer och om man som jag har ett lätt påverkat psyke så blir dagarna väldigt tunga och svåra att ta sig igenom.
Man blir självkritisk och börjar se över och fundera på vad det är för fel på en?

Jag är iaf väldigt glad att jag har mina guldklimpar i mitt liv. Min familj men också Ida och Madde framförallt.
För dom känner mig som ingen annan. Och dom vet hur jag är som människa eftersom vi alltid känt varandra
Dom har sett mig gå igenom många såna här dagar och att dom inte tröttnar på mig och mina svackor är konstigt.
Hoppas jag är en lika fin vän för er som ni är för mig.
Längtar efter att få träffa er nu!!!

  Jag och min Madde                       Jag o min Ida