Att ha vänner som er är allt för mej!!
Åh, det betyder så mycket att få uppmuntrande kommentarer här.
Och att veta att jag har världens bästa vänner gör allt lite lättare.
Ni är allt för mej.
Det är så trist när sådana här dagar kommer och jag får såna deprimerande känslor och tankar.
Eftersom jag haft 2 perioder när jag befunnit mig i djupa deprissioner vill jag aldrig tillbaka dit igen. Det önskar jag inte ens min värsta fiende
Man finner ingen mening med ngt och det känns som man går på tomgång hela tiden.
Men frågan är vad gör man för att undvika att falla tillbaka dit igen?
Att flytta hit till J-köping är ju ngt av det bästa jag gjort, det har varit/är ett stort äventyr och jag har lärt mig så mycket om mig själv. Blandannat att jag är så mkt starkare än vad jag själv trodde.
Det krävs verkligen mkt av en person för att våga ta steget och lämna all trygghet och alla vänner+ familj för att börja om helt från början ngn annanstans helt ensam.
Och jag kommer alltid vara jättestolt för att jag vågade ta det steget. Och så mkt positivt har kommit.
Ett nytt jobb som jag faktiskt trivs jättebra med, nya vänner (Och då syftar jag speciellt på min Emma och Lisa) som är helt underbara och som jag aldrig skulle träffat om jag inte flyttat hit och nya erfarenheter som liksom kommit på köpet.
Innan jag flyttade hit kändes det som om hela min vardag var en enda stor cirkel som såg precis likadan ut.
Jag gick till samma jobb om dagarna. Gick ut på samma ställe om helgerna, träffade samma folk ute och kunde gjort mitt liv i blindo för jag visste precis hur jag skulle gå o göra.
Dessutom tog två av mina bästa vänner beslutet att flytta ifrån Kristianstad och den tredje träffade en kille som hon flyttade ihop med och man ville inte göra för mkt intrång där.
När allt detta hände hade jag gått ner min djupt och männsikorna omkring började nu märka hur dåligt jag mådde.
Jag åkte in på sjukhus vid ett tillfälle och efter det så förstod nog både jag och mina nära och kära hur allvarligt det faktiskt var.
Men som tur är har jag världens bästa vänner och familj som fanss där för mig 24 timmar om dygnet och som jag kunde ringa till såväl 4 på morgonen som 7 på kvällen.
Ni ALLIHOPA peppade mig till tusen att ta tag i mitt liv och när denna chansen om att flytta sen dök upp så stöttade ni mig alla.
Kunde en människa som jag ta mig ur något sådant så klarar jag allt. Men ha också överseende med mig att det kommer komma sådana här dagar då o då. Kanske ett tag, kanske alltid.
Ni vet vad jag har gått igenom, ni vet vem jag är och ni vet att det betyder allt för mej att ha er.
Ni är min klippa i stormen!!
ps. det här är ju som en dagbok för mej så jag borde väl få skriva om både bra och dåliga dagar? Allt kan ju inte vara bra jämt.
Och att veta att jag har världens bästa vänner gör allt lite lättare.
Ni är allt för mej.
Det är så trist när sådana här dagar kommer och jag får såna deprimerande känslor och tankar.
Eftersom jag haft 2 perioder när jag befunnit mig i djupa deprissioner vill jag aldrig tillbaka dit igen. Det önskar jag inte ens min värsta fiende
Man finner ingen mening med ngt och det känns som man går på tomgång hela tiden.
Men frågan är vad gör man för att undvika att falla tillbaka dit igen?
Att flytta hit till J-köping är ju ngt av det bästa jag gjort, det har varit/är ett stort äventyr och jag har lärt mig så mycket om mig själv. Blandannat att jag är så mkt starkare än vad jag själv trodde.
Det krävs verkligen mkt av en person för att våga ta steget och lämna all trygghet och alla vänner+ familj för att börja om helt från början ngn annanstans helt ensam.
Och jag kommer alltid vara jättestolt för att jag vågade ta det steget. Och så mkt positivt har kommit.
Ett nytt jobb som jag faktiskt trivs jättebra med, nya vänner (Och då syftar jag speciellt på min Emma och Lisa) som är helt underbara och som jag aldrig skulle träffat om jag inte flyttat hit och nya erfarenheter som liksom kommit på köpet.
Innan jag flyttade hit kändes det som om hela min vardag var en enda stor cirkel som såg precis likadan ut.
Jag gick till samma jobb om dagarna. Gick ut på samma ställe om helgerna, träffade samma folk ute och kunde gjort mitt liv i blindo för jag visste precis hur jag skulle gå o göra.
Dessutom tog två av mina bästa vänner beslutet att flytta ifrån Kristianstad och den tredje träffade en kille som hon flyttade ihop med och man ville inte göra för mkt intrång där.
När allt detta hände hade jag gått ner min djupt och männsikorna omkring började nu märka hur dåligt jag mådde.
Jag åkte in på sjukhus vid ett tillfälle och efter det så förstod nog både jag och mina nära och kära hur allvarligt det faktiskt var.
Men som tur är har jag världens bästa vänner och familj som fanss där för mig 24 timmar om dygnet och som jag kunde ringa till såväl 4 på morgonen som 7 på kvällen.
Ni ALLIHOPA peppade mig till tusen att ta tag i mitt liv och när denna chansen om att flytta sen dök upp så stöttade ni mig alla.
Kunde en människa som jag ta mig ur något sådant så klarar jag allt. Men ha också överseende med mig att det kommer komma sådana här dagar då o då. Kanske ett tag, kanske alltid.
Ni vet vad jag har gått igenom, ni vet vem jag är och ni vet att det betyder allt för mej att ha er.
Ni är min klippa i stormen!!
ps. det här är ju som en dagbok för mej så jag borde väl få skriva om både bra och dåliga dagar? Allt kan ju inte vara bra jämt.
Kommentarer
Postat av: Sofie
Ja det är nog som du säger att man måste fokusera på det positiva som man har! Och jag var i flera år deprimerad innan så jag vet att det kan gå över=) Kram på dig
Trackback
