Ja, jisses två stycken i min omgivning nu som jag vet lider av fruktansvärd ångest pga sin ekonomi.
Och jag lider med dom. Har levt så själv i typ 2 år.
Det är inte lätt, speciellt inte när den ena av dessa är ens mamma.
Hon som har hjälpt och gjort så mkt för mej. Jag vill ju bara ge henne allt men jag vet att jag inte kan.
Jag gav henne 500 spänn denna månaden och 500 förra men egentligen skulle jag kunna dela hela min lön på tre och ge henne 2/3 för jag älskar henne och lider med henne så mycket.

Men samtidigt, jag är verkligen ingen egoist, jag skulle utan tvekan offra allt för min familj men när ska jag få känna att jag för en gångs skull kan unna mig saker och leva ett drägligare liv? När ska jag få känna att jag jobbar dag ut och dag in för att kunna lägga undan 1500 på ett sparkonto så jag ska kunna resa på min drömresa?
När ska jag få känna att jag lever inklämd i en liten garderob med den minimalaste hyran för att jag ska kunna leva lite istället???
När ska jag få käna att jag jobbar som en slav för kommunens med sämsta tänkbara lön och ändå kan unna mig lite?
Som mamma sa sist när vi pratade: "Jag vet att man inte kan bli lycklig av pengar, men ärligt. Visst fan underlättar det!"
Håller med dig till fullo kära moder.!!


I helgen får det bli lugnt för min kära Emma ska jobba och inte blir det väl ngn fest utan henne.
Visserligen sa jag till Lisa att hon skulle höra av sej om nåt kul kom på tapeten fast jag menar Lisa är sambo och har ett stadigt vuxenliv så hur stor är chansen att nåt partyliv på fredag kväll inträffar för henne?

Ja emma, vad skulle jag gjort utan dej?! Är så glad att du finns. Och inte heller att underskatta din kära vapendragare Linn. Puss på er
"This is the beginning of a wonderful friendship"-Casablanca

Så nu börjar mitt liv kanske ta form igen?
Börjar få  bättre självförtroende, hyfsad ekonomi, goda vänner och en bra umgängeskrets. Nu får du komma när du vill. Det är bara du som saknas. Välkommen hit den stora kärleken, jag längtar efter dig!!