ARTIKEL INSATT I KRSTD BLADET ??1202

Till minne:

Den 15:e December försvann Gunni Persson från de levandes skara. Och i samma ögonblick blev världen en smula fattigare och kallare. Hon var en märklig människa, med ett stor hjärta för både människor och djur.

Jag lärde känna henne något år innan jag lämnade över min verksamhet som "doktor" för mina vilda djur.
Mina resor och min alltmer utåtriktade verksamhet gjorde att jag inte kunde ägna mig åt denna syssla längre.
Gunni var den självklara efterträdaren. Hon hade en sällsynt naturlig fallenhet för att handskas med djur.
Många gånger såg jag små vettskrämda och plågade varelser bli alldeles lugna när hon tog dom i sina händer.
Hennes kärlek till allt som levde strömmade ut hennes händer- djuren kände intuitivt detta och deras rädsla vändes till trygghet och förtröstan.
Otaliga små pickande fågelhjärtan har hon lugnat med sin mjuka och lågmälda stämma.


Men Gunni hade inte bara känsla för sina befjädrade och bepälsade patienter. Hon hade också en stor kunskap och ett skickligt handlag.
Hon skydde inga ansträngningar när det gällde omsorgen om sina skyddslingar.
Många försommarnätter har hon vakat för att kunna ge vilsekomna fågelungar mat i rättan tid.
I timmar har hon masserat magen på ynkliga och övergivna igelkottsungar som haft svårt att vänja sig vid modersmjölksersättningen.
Oändligt varsamt har hon spjälkat spinkiga brutna fågelben med tändstickor och tråd. Lätt på handen och med intuitiv känslighet har hon fogat ihop benpiporna i knäckta vingar. Med sin andedräkt har hon väckt glöden i många små stackares sista livsgnutta. Ingen patient var förmer än någon annan hos Gunni.


En gråsparv fick lika mycket kärlek och omsorg som en sällsynt, exklusiv och fridlyst art. Hos henne var det individen som hade allt värde, det var miraklet att vara levande och ha en historia som betydde allt. Inte alla hade förståelse för detta.


Det fanns de som föraktfullt talade om det meningslösa i att lägga ner möda på att rädda ett djur som rentav kunde räknas till de skadliga. Ett sådant resonemang hade Gunni ingen förståelse för och i dessa diskussioner kunde hon visa en tuffare sida med chockerande skärpa och bett i replikerna. Ingen enda kunde tala om för henne hur hon borde känna och tycka och tänka. Hennes kompass var stadig, hon gick sin egen väg, hon tog ansvar för sina egna beslut.
Bokslut gjorde hon i samtal med sej själv i sin lilla skrivarstuga i uthuset.


Hennes förmåga till engagemang gällde inte bara djur utan också människor. Men också där var det de svagaste och mest utsatta som hon kände mest för.
Hennes generositet var flödande och gränslös.
Varje Lillejulafton i en lång följd av år var jag och min familj bjudna till Gunni och hennes make Per på förjulsfest. Det var tillställningar som vi aldrig kommer att glömma.
Huset i Gärds Köpinge var upplyst och dekorerat som en sagoboning fylld med märkliga gestalter.
Borden dignade av läckerheter. Efter maten brukade jag och min ygste son ägna oss åt den traditionella tomteräkningen. Det fanns tomtar av alla slag. Glada och vänliga tomtar men också stränga, arga och skrämmande tomtar. Varje år blev det rekord. Jag vill minnas att tomteräkningen den sista gången slutade på nästan tvåtusen tomtar.




Vad finns kvar av ett liv som tagit slut? "I minnet bevarat" förvisso. Men också något mer.
Vi existerar i en värld där det oändligt lilla och det oändligt stora är delar av samma verklighet. Små tröstens ord till en förbisedd medmänniska eller hjälp till ett djur att hålla sin livslåga fladdrande ännu några ögonblick- sådana gärningar har ingen utsträckning, ingen vikt, ingen volym, de ligger utanför tid och rum.
De är delar av en annan matematik, som vi ännu inte förstår.
Tack Gunni för att du fanns bland oss en tid.


Jan Danielson
Annika Blom
Axel


Mormor, som jag saknar dej. Ännu är det så smärtsamt att bara läsa och skriva ner den hör aritkeln att jag fortfarade gråter mig igenom det. ´Men jag vill att alla ska veta att både jag, Jan D. och alla runtom dej beundrade dej så mycket. Hoppas jag påminner om dej..