Hemma igen efter middag hos lilla mamma med Lasse, Plutt, Wilma, Lina, Hanana och Irja & Hans.
Trevligt som alltid och jag mår så bra i familjens sällskap.

Satt och funderade. Det är egentligen ett mirakel att jag finns med överhuvudtaget idag, att jag sitter i en egen lägenhet med en hårig liten sambo. Knegar på ett jobb och tjänar mina pengar och lever som en hederlig svensk, betalar skatt och räkningar och allt vad det innebär.
Aldrig kunde man trott det om man vridit tillbaka tiden och kollat på mig för några år sedan. Hade jag inte haft min mormor, farmor, mamma och pappa tror jag aldrig jag hade kunnat få en framtid. Jag var illa ute, hade alla förutsättningar för att misslyckas och förmodligen inte ens finnas till.
Många tittar tillbaka några år och säger att det var så skönt o va barn/ tonåring. Att livet var så enkelt och man hade inga bekymmer. Åh, vad många önskar dom kunde gå tillbaka och leva där igen.

ALDRIG jag. Jag skulle aldrig vilja uppleva det igen. Allt blev så fel, jag hamnade så snett, kom in i djupa deprissioner, umgicks med knarkare och bottenskrap, förlorade en förälder just när jag behövde henne som mest.
Jag kan börja gråta bara av att tänka tillbaka.
Jag har kanske inte mycket som inte någon annan 21 åring har, jag är kanske inte världens lyckligaste, faktum är att jag nog är ganska mycket nere i svackor och blir deppig igen, jag önskar jag hade mer än vad jag har men en sak har jag som få 21 åringar har. Och det är den känslan av att jag faktiskt tagit mig levande ur allt helvete och att jag valde att börja om. För det var inte lätt, det var det värsta helvete jag någosin gått igenom. Det är inget jag önskar min värsta fiende. Inget barn borde få uppleva det!!

Jag har mina nära och kära att tacka för det men också mig själv. Även om jag inte har mycket så uppskattar jag det jag har så mkt mer än många gör. Jag vet var jag kunde varit, eller rättare sagt var jag hade varit om jag inte kämpat mig igenom det svåra. Jag tror jag hade slutat som ett lik på bårhuset innan jag var 20 ifall jag inte hade orkat, ifall mina föräldrar och vänner inte hade orkat.
Jag är inte stolt över nånting jag gjorde under den tiden, jag önskar jag kunde göra det ogjort och det är så mycket jag önskar jag kunde ta bort från mitt förflutna, saker jag önskar jag hade sagt och gjort som nu är för sent. Och lika mycket saker önskar jag att jag inte hade gjort eller sagt. Jag skäms över det men kommer ALLTID gå med huvudet högt för att just jag är en av dom som inte fastnade i det och valde livet framför döden!!!

En text som får mig att gråta just för att den är så känslosam och påminner mig om så mkt. Det är så många jag skulle vilja tillägna den. Det finns så många som jag står i tacksamhets skuld till:

"Och jag har levt mitt liv som ödet styrt mig
Jag var en vind som drog förbi
Och jag har burit på så många lögner
Jag bara vägra att bli fri

Jag kunde vara som nån annan än mig själv
Men du såg mig som jag är

Ödet var min väg
Den tog mig överallt
Tillbaka till mitt liv
Ödet var min väg
Men nu är jag mig själv
Nu vet jag vad jag vill

Och jag förstår nu, att mitt liv är till för mig .."