förlåt för den jag är..
Ni som känner mig väl vet att jag aldrig skulle göra något för att göra någon annan ledsen eller arg.
Jag vill alltid vara alla till lags och vill att alla i min närhet mår bra.
Men ibland blir det så fel.
Den här sommaren har nog varit den värsta någonsin. Jag har kommit ner i svackor hela tiden, varit jättedeprimerad och den ena insidenten efter den andra har hänt.
Jag vet att man absolut inte borde dricka när man inte känner sig 100 i psyket men det är fan i mej inte lätt att såt emot alltid, Jag vill ju också kunna ha kul och tänka på annat men sen blir det så fel ändå.
Så fort jag blir lämnad själv så bryter jag ihop. Och tro mig go vänner, det är fruktansvärt.
Det är som hela kroppen släpper fram alla känslor på en och samma gång och man vill bara krypa ur sitt eget skinn.
Jag förstår att det måste vara tufft för mina vänner att varenda gång vi festar så slutar det med att jag bölar.
Men det är inget jag gör för att jag vill ni ska tycka synd om mig eller så. Det bara blir så, det har varit jättetuftt en tid nu i mitt liv. Med motgång efter motgång och en viss person som kom in i mitt liv virade mig sakta runt hans lillfinger för att sedan knäcka mig totalt.
Det har inte varit lätt. Speciellt inte nu, tusen saker om flytten och nytt jobb, nytt liv som kretsar i mitt huvud också ska jag dessutom ha honom o tänka på. Det kommer ta tid o bearbeta, jag kommer tjuta o va lessen många gånger till innan jag kommit över honom helt,.
Och ni ska veta en sak, jag tror det finns få personer på jorden som älskar och avgudar sina vänner såsom jag gör. Dom är mitt allt och jag hoppas jag har visat och sagt det till dom många gånger.
Ibland blir det bara fel och jag akn inte göra nåt åt det. Vänner ska väl ta varandra för vad dom är??
I med och i motgångar??
Hoppas ni gör det för jag har alltid försökt finnas för er när ni haft det tufft.
Läste en artikel häromdagen med orden:
"Aldrig älskade jag dig så djupt som när jag höll på att mista dej"
Jag säger kanske :
"Aldrig älskade jag dig så djupt som när jag miste dig"
Det där med kärlek...
Jag vill alltid vara alla till lags och vill att alla i min närhet mår bra.
Men ibland blir det så fel.
Den här sommaren har nog varit den värsta någonsin. Jag har kommit ner i svackor hela tiden, varit jättedeprimerad och den ena insidenten efter den andra har hänt.
Jag vet att man absolut inte borde dricka när man inte känner sig 100 i psyket men det är fan i mej inte lätt att såt emot alltid, Jag vill ju också kunna ha kul och tänka på annat men sen blir det så fel ändå.
Så fort jag blir lämnad själv så bryter jag ihop. Och tro mig go vänner, det är fruktansvärt.
Det är som hela kroppen släpper fram alla känslor på en och samma gång och man vill bara krypa ur sitt eget skinn.
Jag förstår att det måste vara tufft för mina vänner att varenda gång vi festar så slutar det med att jag bölar.
Men det är inget jag gör för att jag vill ni ska tycka synd om mig eller så. Det bara blir så, det har varit jättetuftt en tid nu i mitt liv. Med motgång efter motgång och en viss person som kom in i mitt liv virade mig sakta runt hans lillfinger för att sedan knäcka mig totalt.
Det har inte varit lätt. Speciellt inte nu, tusen saker om flytten och nytt jobb, nytt liv som kretsar i mitt huvud också ska jag dessutom ha honom o tänka på. Det kommer ta tid o bearbeta, jag kommer tjuta o va lessen många gånger till innan jag kommit över honom helt,.
Och ni ska veta en sak, jag tror det finns få personer på jorden som älskar och avgudar sina vänner såsom jag gör. Dom är mitt allt och jag hoppas jag har visat och sagt det till dom många gånger.
Ibland blir det bara fel och jag akn inte göra nåt åt det. Vänner ska väl ta varandra för vad dom är??
I med och i motgångar??
Hoppas ni gör det för jag har alltid försökt finnas för er när ni haft det tufft.
Läste en artikel häromdagen med orden:
"Aldrig älskade jag dig så djupt som när jag höll på att mista dej"
Jag säger kanske :
"Aldrig älskade jag dig så djupt som när jag miste dig"
Det där med kärlek...
Kommentarer
Trackback
