Förlåt att jag är tjatig men det här är det enda mitt liv existerat runt dom senaste dagarna.
Tror jag har bestämt mig nu.
Men det känns inte så kul, men jag måste tänka på det bästa för mej den närmsta tiden.

Jag menar tänk om det är världens sämsta skitjobb? Tänk om jag inte alls trivs? Tänk om personalen mobbar ut mig totalt? Tänk om kärringen är fruktansvärd och hatar mig mer än alla andra?
Tänk om jag Jönköping är en jävla skitstad och jag längtar hem nåt fruktansvärt? Och WIlma, hur skulle jag klarat mig utan henne? Hon är ju ALLT för mig.. Och Ozzy, vad hade jag gjort med honom? Och gå med dubbelhyra i 3 månader, hur fan skulle jag klarat det? Jag fattar det inte..

Om det bara kunde finnas en sketen liten etta som stod tom nånstans i närheten. Den kunde varit risig och så, bara jag kunde bo i den så..

Men å andra sidan, tänk om en sån här chans aldrig kommit igen? Tänk om jag det här är vad jag är menad till o göra? Tänk om detta bara en prövning? Jag sa till Simon häromdagen att jag kunde inte förstå hur jag kunde få så jäkla mycket motgångar i mitt liv, jag menar herregud jag som är kristen och allt, borde inte Gud visa lite tacksamhet för att en ung människa som jag med fullt med ateister runt mig fortfarande kan stå för att ajg tror på och älskar Gud?
Men då sa han, säger inte Gud att livet ska vara fullt av prövningar. Jo det gör han faktiskt!!
Och han säger också att han är med oss i allt vi gör och allt vi känner. Han är den som bär oss när livet är som svårast. Vet att jag skrivit denna dikten förut på lunar men den beskriver verkligen hur jag ser det hela.


FOTSPÅR!

En natt drömde jag vandrade längs med en strand tillsammans med Herren.
Många scener från mitt liv blixtrade över himlen, och vid varje scen såg jag fotspår i sanden. Ibland fanns där två par, ibland bara ett.
Detta bekymrade mig eftersom jag vid de svåra stunderna i livet, när jag plågades, sörjde eller var bedrövad, bara kunde se ett par fotspår, så jag sade till Herren:

"Herre, Du lovade mig att om jag följde Dig så skulle Du alltid gå vid min sida. Men jag har sett att det bara finns ett par fotspår i sanden vid mina svåraste stunder. Varför övergav Du mig när jag behövde Dig som mest?"


Herren svarade:

"Mitt barn. Jag älskar dig och skulle aldrig överge dig  Vid de tillfällen då du bara ser ett par fotspår, då bar jag dig."