Nu är jag innerligt trött på en sak. Måste bara skriva ett inlägg om det.
Det handlar om det här med vikt och kroppsideal.

Själv tillhör jag en av dom som inte passar in i det såkallade "idealet" för hur en kropp ska se ut. Med en del kärlekshantag och nån bilring och kanske lite för mycket gäddhäng så är jag nog inte den ultimata modellen direkt.
Men är nog ganska nöjd med mig själv ändå, visst det finns det saker som jag skulle vilja ändra på på min kropp (det ska jag inte ljuga om) men det har nog alla människor inkl. Gisele Bundchen, Kate Moss,Cindy Crawford och resten av dom där tändstickorna på catwalken.

Jag blir bara så himla ledsen när jag ser hur människor som har lite hull och former ständigt blir påpekade hur stora dom är och att dom inte ska gnälla för dom har minsann själva ätit sig till det.

För det första, varför gnäller man egentlegen över att man har en kropp med några "extrakilon" på?
Jo för att samhället och det sk. modet ser ut som det gör. Idag ska den ultimata kvinnan vara minst 1.65 men får gärna vara lite längre, hon ska ha långa smala sexiga ben (som hela tiden måste hållas nyvaxade så hon är len som en babyrumpa), förr skulle dom dessutom vara blonda med stora bröst fast jag tycker att nu har dom flesta modeller ganska liten byst men huvvudsaken är att dom är fasta och fina och det ska inte vara alltför uppenbart att man har 1 kg silikon i varje. Och rumpan ska vara stadig och fast den också och gud nåde den som har en cellulit synlig. Läpparnma ska vara fylliga och skulle man inte vara välsignade med naturliga sådana så för hesike gå till doktorn och spruta in lite skit i läppen med.

Ärligt talat, är det konstigt att folk är så ångestladdade konstant pga sitt utseende??

Och sen det där med att skylla sig själv, är det verkligen så att personen i fråga alltis ätit sig till det så dom får skylla sig själva?
Om vi tex. tar mig. Jag går upp i vikt bara jag tittar på en bakelse. Skulle jag unna mig en halv påsechips på fredagkvällen så kan jag lova att vågen på 2 kilo mer på lördag morgonen.
Jag motionerar mkt, det gör jag verkligen. Eftersom jag jobbar i hemtjänsten går jag ständigt på mina arbetspass och det är inget litet område dom är utspridda på.
Och visst jag har gått ner en del kilo sedan jag började där men inte lika mkt som jag borde.
Jag har dessutom jävligt dåliga gener, min mormor led av kraftig fetma och vägde som mest 162 kilo till sina 1.57 cm.  Typ alla på min mammas sida är överviktiga (om man nu borde kalla det så)
Och som om inte det vore nog så går jag på mediciner dagligen som gör att jag har lätt för att lägga på mig.
Har jag då bara mig själv att skylla??

I småskolan fick jag ständigt höra hur ful och fet jag var vilket ledde till att jag i fjärde klass fick svår anorexi och gick ner från 52 till 38, 14 kilo på mindre än ett år och jag var alltså då 11 år gammal.
Jag låg på sjukhus, vägrade äta så det enda jag fick i mig var näringsdryck. Gixck hos dietist där jag fick en utförlig "matlista" som jag skulle följa varje dag där det stod exakt hur mkit jag skulle äta. Och jag tvingade mamma att väga maten varje gång jag skulle äta så jag inte fick ett enda gram över vad jag skulle ha. Min pubertet blev kraftigt försenad och jag fick inte mens förrän ganska sent.
Så här såg alltså mitt liv ut när jag var 11 år gammal. Och allt på grund av det jävla kroppsidealet!!

Idag lever vi i ett samhälle där alla ska accepteras för den dom är hur man än ser ut.
Mörk som ljus, kristen som buddhist, liten som stor.
Ändå gör vi precis tvärtom. Vi hackar ständigt ner på varandra och skriker ut fel och brister på den andra personen som några slags skällsord.


Håller med Sandra, jag gillar uttrycket  "Alla lika, alla olika"- ungdomsrix krstd.


Jag accepterar mig själv för den jag är med fel och brister, med en något kurvig kropp och lite för stor kagge men som en dam sa till mig på ett demensboende jag jopbbade på en gång.
Jag hade hjält henne duscha och när vi var klara vända hon sig om mot mig och sa "tack lilla, söta, rara du"
"nja" sa jag "Söta, rara kanske jag kan hålla med om men så liten vet jag inte om jag är".
Då tittar hon på mig och svarar "Nej, men alla ska väl inte vara det"

Hon hade säkerligen glömt vad hon sa till mej redan en minut efter men jag bär det med mig och hennes ord gör sig ständigt påminda. För hur skulle det sett ut om vi såg likadana ut allihop??