Jag är så nöjd med hur denna bloggen utvecklats från en privat blogg till en reseblogg.
Visst kan jag ibland sakna att skriva av mig och bara kladda ner det jag gått och tänkt på under dagen men någonstans ganska exakt efter mitt 25:e åk runt jorden kände jag att jag landade lite mer i mig själv.
Visst, jag tänker fortfarande mig till huvudvärk emellanåt men nu kan jag faktiskt ventilera med dem fina runt om mig istället för att känna som jag gjorde för ett par år sedan: "jagärensammastivärlden".
Att resa är ju mitt stora intresse och jag älskar känslan av att utforska och bilda sig en egen uppfattning om ett nytt ställe. Att planera och längta är för mig halva nöjet.
Och allvarligt talat är det få ämnen som kan spräcka en pinsam tystnad så bra som resesnack.

Jag kommer försöka lämna en mer fullständig Bali rapport när alla nära och kära är färdiga med bildtittandet. Idag står Farmor och Farfar på tur och på Söndag är det pappa och lillebror.
För att få upp erat sug liten kan jag redan nu kasta in avslöjandet att Bali hittills intar förstaplatsen på resmål på min lista. Och det är helt och hållet Balinesernas förtjänst! Roligare och mer avslappnade människor får jag kämpa för att hitta.

Och... nästa resa är redan i planeringsstadiet. Denna gången blir det med hela familjen Blåbär (dvs. min familj). och resmålet verkar minst sagt spännande. Detta innebär också att det blir 4:e året i rad jag, min mamma och mina systrar reser tillsammans, härligt att de delar mitt intresse!

Så på återseende snart.

Vi landade i ett regnigt Bangkok Lördagen den 1/9 och på kvällen hade jag kontakt med min "gamla" värdmamma Rose som tillsammans med sin make David skulle följa med oss till CPH dagen därpå.

Jag och J var också och tog ut alla pengar som vi tillsammans samlat in dvs. 45000 Baht vilket är över 10500:-.

J hade ganska allvarliga svettningar längs ryggen då han gick runt med så mycket pengar i fickan den lilla biten från bankomaten till hotellet.

Jag kan berätta att jag inte sov många timmar den natten. Jag var överexalterad över att få träffa mina värdföräldrar men såklart framförallt ungarna igen.

På morgonen flög jag upp ur sängen och vandrade fram och tillbaka i rummet innan receptionen till slut ringde och meddelade att R & D var där.

Hur underbart var det inte att få omfamna dessa godhjärtade 2 människor som har en stor plats i mitt hjärta.

Efter 1 timmes bilkörning var vi äntligen framme i mitt älskade Amphawa och bestämde oss för att göra ett lunchstopp innan vi slutligen for till barnhemmet.

Luchen intogs på floating market

 

Jag kunde se på barnens blickar när jag satte fötterna utanför bilen att de funderade på om inte de sett mig innan... 

Jag hörde små röster som viskade "Juli... Lina.......Bella".

Juli och LIna var ju min syster och den andra tjejen som jobbade som volontär samtidigt som mig,

Efter 5 sekunder överfölls jag av ungar som skulle upp i famnen, rida på min rygg, klappa ramsor och prata thai med mig.

Någon tittade på J och frågade "Your boyfriend??"

Efter ytterligare 5 sekunder hängde en unge i varje arm, en med armarna runt nacken på J och skrek "Spin- spin".

Näää- blyga är de inte.

Jag letade efter ansikten jag kände igen och ja, de flesta som var där var där även för ett år sedan.

Min hjärna ansträngde sig till det yttersta för att plocka fram namnen på dessa och jo, det fanns ju där inne :)

 

 

Efter 30 sekunder hade barnen tagit mina solglasögon och efter 1 minut hade de tagit vår kamera och blixtrandet duggade lika tätt som poosandet framför den :)

       

 

Eftersom Director var iväg på ett möte passade R & D på att städa volontärhuset inför den nya volontärens ankomst. Hon skulle komma dagen därpå vilket var efterlängtat då hela sommaren ekat tom på volontärer. Eftersom barnhemmet i princip bara har svenska volontärer såär det sällan någon som kommer under Maj, Juni, Juli. De svenska sommarmånaderna!

Och volontärerna är verkligen behövda. 

När jag och Sis var där förra året fanns en anställd heltidpersonal som arbeta 24/7 Alltid- Bokstavligt talat!

Hon hade givetvis sagt upp sig nu- vem orkar med ett sånt arbete under en lång tid,??!! Detta innebar att det nu inte fanns någon personal på barnhemmet och Director hade tvingats att själv flytta dit med sin fru och deras son.

Jag kan då också tillägga att Director inte driver bara 1 barnhem utan flera (vågar inte säga exakt hur många men tror det är 3!) 

Det knöt sig i min mage på tanken att de här ungarna bara har 1 enda vuxen person att förlita sig på.

Vad skulle hända om (Gud förbjude) något hände Director. som börjar komma till åldern..

 

I detta rummet bodde jag och Lina.

                           

En liten del av barnhemmet     Jag utanför volontär stugan       Utanför barnhemmet rinner en stor flod

 

Efter någon timme kom Director och Rose fick agera översättare (Directors engelska är inte jättebra och när Rose som pratar flytande Thai och engelska är i närheten undviker han att prata av rädsla för att säga fel).

Jag förklarade att jag samlat in pengar till barnhemmet, att många goda hjärtan hjälpt till, att jag samlat både av vänner, familj men att också flera människor som jag aldrig mött satt in pengar och att den största delen har samlats in via facebook.

Director visste redan innan att jag samlat in men inte hur mycket och hur jag gjort. 

Han blev märbart rörd och sa att alla de goda människor som skänkt en slant till barnen säkerligen skulle få tillbaka- Karma!

När jag sa att jag lyckats få ihop 45000 Baht fick han tårar i ögonen och sa att det var fantastiskt.

Han ville göra allt för att alla skulle veta hur mycket det uppskattades och bad mig ta mycket kort och lägga ut samt bad om min adress så han kunde skicka ett tackbrev via posten.

Jag förklarade att jag inte förväntade mig något sådant och hur vi alla som gett en slant är de lyckligt lottade eftersom vi har möjligheten att faktiskt både hjälpa andra och klara oss själva. 

Jag förmedlade också hur många som sagt till mig hur mycket de känner för dessa barn som inte har det mest självklara i livet, en förälder!

Director berättade att han nu har 68 barn på barnhemmet och att läget är svårt på många sätt.

Barnen, hur synd det än är om dem- är fortfarande barn. Trotsiga, svårt att sova, är överallt och ingenstans osv. Mitt i allt detta står Director och hans fru och son själva och skall försöka ta hand om var och en på alla sätt.

Han berättade också hur han varit tvungen att flytta på en del av dem stora flickorna för att de skolvägrat och haft dåligt inflytande på dem andra.

Det kan låta hemskt men jag förstår honom, han är fortfarande bara 1 person!

Efter alla papper var påskrivna så frågade Director oss om vi följa med och titta på när barnen badar. Han berättade att han nu försöker lära alla barnen simma då det är livsnödvändigt med tanke på floden som rinner precis utanför.

Självklart ville vi det.

Alla 40 barnen (som var där just då) packades in i en minibuss, haha.

 

I bilen hann jag prata med J en liten stund och frågade vad han kände då han var ovanligt tyst och tagen.

Han var naturligtvis jätte berörd och sa flera gånger att det är fruktansvärt att ett sånt här ställe ens skall behöva finnas. R & D hade tidigare berättat om en av pojkarna som vi såg där som hade hjärnskador efter den misshandel han varit utsatt för som barn. Där finns barn vars föräldrar kastat ner dem för trappor eller stampat på dem tills de hör benen krossas..

Flera av dessa barn har gått igenom skärselden och jag har svårt att förstå hur man någonsin kan le igen..

Och trots alla hemsktheter, plågor och ofattbara händelser som drabbat dessa barn är de fortfarande just det: Barn! De leker och skojar och hade du inte vetat vilka de var hade du aldrig kunnat gissa att de har den bakgrund och de omständigheter de har.

       

Efter en stund som publik vid poolen bestämde jag, J, R och D att det var dags att dra sig. Vi sa hejdå till de älskade barnen och begav oss vidare.

 

Jag vill tacka alla er som gav en slant för att ni gjorde detta möjligt. Varenda krona kommer göra skillnad för dessa barnen som bara haft oturen att födas under olyckliga, ja ibland till och med fruktansvärda förhållanden. 

Från djupet av mitt hjärta började jag tro mer på mänskligheten när jag såg hur många som är beredda att fatta varandras händer och faktiskt hjälpa de som ligger ner att stå igen!

Det är bara när vi tillsammans samarbetar som vi kan förändra för varandra.

Jag kommer åka till CPH fler gånger, troligtvis redan nästan år och jag hoppas innerligt att alla de kärleksfulla klappande hjärtan där ute vill hjälpa barnen då också.

Jag, J , barnen och Director önskar er alla all lycka och välgång i livet.

Med kärlek.