Jag kan inte skriva någonting roligt och kul så då låter jag bli att skriva (förutom nu då).
Hela min kropp skriker, mitt hjärta håller sig krampaktigt kvar, mitt huvud skriker "vad fan håller du på med".
Jag har inget emot att flytta (jo lite för jag vill inte lämna jobbet) men det känns som att jag backar.
Backar tillbaka mitt liv som hunnit så långt, som gått en lång tuff väg sen sist, men nu äntligen läkt.
Ångest sitter i gatorna där, märken efter mina jobbigaste, tuffaste perioder i livet, salta tårar som torkat fast i kullerstenen. Som torkat men lämnar fläckar av påminnelse.
Jag är faktiskt lite rädd också, rädd för hur det ska bli.
Jag har ingen kontroll, vet inte hur jag reagerar utan distansen.
Panik? Depression? Lycka?
Ingen aning och det skrämmer mig.
Och min familj, min J...
Alla människor som tolkar det fel och tar åt sig.
Vem kan jag prata med som inte tar åt sig.
Prata med om ett förakt som inte är riktat mot de utan sitter mycket ytligare.
Som att vara på väg och drunkna och därefter vara livrädd för vatten.
Så enkelt att förstå men så svårt att redogöra för..
Jag spelar teater för att göra publiken hyfsat nöjd.
3