Om jag fick leva mitt liv igen skulle jag våga göra fler misstag

Jag skulle slappna av och skulle bli mjukare

Jag skulle vara dummare än jag varit på denna resa

Jag skulle ta färre saker på allvar och chansa mer

Jag skulle resa mer, jag skulle bestiga fler berg och simma över fler vatten

Jag skulle äta mer glass och mindre bönor

Jag skulle kanske ha fler verkliga problem men också färre inbillade

Du förstår att jag är en av dessa människor

som levt klokt och förnuftigt

timme ut och timme in

dag ut och dag in

Åh, javisst har jag haft mina ögonblick

och om jag måste göra om alltihop en gång till så skulle det finnas många fler

De är faktiskt de enda jag skulle söka

Bara tillfällen

det ena efter det andra

i stället för att leva så många år före varje dag

Jag är en av dessa människor

som aldrig åker någonstans utan en termometer

varmvattenflaska

regnrock och fallskärm

Om jag måste göra om allting en gång till

skulle jag resa med lättare bagage än tidigare

Om jag fick leva om mitt liv skulle jag börja gå barfota tidigare om våren

och fortsätta gå barfota längre in på hösten

Jag skulle gå ut och dansa mer

Jag skulle åka mer karusell

Jag skulle plocka fler tusenskönor

Nadine Stair, 85 år Louisville, Kentucky



Du har bara ett liv..

Nu är jag innerligt trött på en sak. Måste bara skriva ett inlägg om det.
Det handlar om det här med vikt och kroppsideal.

Själv tillhör jag en av dom som inte passar in i det såkallade "idealet" för hur en kropp ska se ut. Med en del kärlekshantag och nån bilring och kanske lite för mycket gäddhäng så är jag nog inte den ultimata modellen direkt.
Men är nog ganska nöjd med mig själv ändå, visst det finns det saker som jag skulle vilja ändra på på min kropp (det ska jag inte ljuga om) men det har nog alla människor inkl. Gisele Bundchen, Kate Moss,Cindy Crawford och resten av dom där tändstickorna på catwalken.

Jag blir bara så himla ledsen när jag ser hur människor som har lite hull och former ständigt blir påpekade hur stora dom är och att dom inte ska gnälla för dom har minsann själva ätit sig till det.

För det första, varför gnäller man egentlegen över att man har en kropp med några "extrakilon" på?
Jo för att samhället och det sk. modet ser ut som det gör. Idag ska den ultimata kvinnan vara minst 1.65 men får gärna vara lite längre, hon ska ha långa smala sexiga ben (som hela tiden måste hållas nyvaxade så hon är len som en babyrumpa), förr skulle dom dessutom vara blonda med stora bröst fast jag tycker att nu har dom flesta modeller ganska liten byst men huvvudsaken är att dom är fasta och fina och det ska inte vara alltför uppenbart att man har 1 kg silikon i varje. Och rumpan ska vara stadig och fast den också och gud nåde den som har en cellulit synlig. Läpparnma ska vara fylliga och skulle man inte vara välsignade med naturliga sådana så för hesike gå till doktorn och spruta in lite skit i läppen med.

Ärligt talat, är det konstigt att folk är så ångestladdade konstant pga sitt utseende??

Och sen det där med att skylla sig själv, är det verkligen så att personen i fråga alltis ätit sig till det så dom får skylla sig själva?
Om vi tex. tar mig. Jag går upp i vikt bara jag tittar på en bakelse. Skulle jag unna mig en halv påsechips på fredagkvällen så kan jag lova att vågen på 2 kilo mer på lördag morgonen.
Jag motionerar mkt, det gör jag verkligen. Eftersom jag jobbar i hemtjänsten går jag ständigt på mina arbetspass och det är inget litet område dom är utspridda på.
Och visst jag har gått ner en del kilo sedan jag började där men inte lika mkt som jag borde.
Jag har dessutom jävligt dåliga gener, min mormor led av kraftig fetma och vägde som mest 162 kilo till sina 1.57 cm.  Typ alla på min mammas sida är överviktiga (om man nu borde kalla det så)
Och som om inte det vore nog så går jag på mediciner dagligen som gör att jag har lätt för att lägga på mig.
Har jag då bara mig själv att skylla??

I småskolan fick jag ständigt höra hur ful och fet jag var vilket ledde till att jag i fjärde klass fick svår anorexi och gick ner från 52 till 38, 14 kilo på mindre än ett år och jag var alltså då 11 år gammal.
Jag låg på sjukhus, vägrade äta så det enda jag fick i mig var näringsdryck. Gixck hos dietist där jag fick en utförlig "matlista" som jag skulle följa varje dag där det stod exakt hur mkit jag skulle äta. Och jag tvingade mamma att väga maten varje gång jag skulle äta så jag inte fick ett enda gram över vad jag skulle ha. Min pubertet blev kraftigt försenad och jag fick inte mens förrän ganska sent.
Så här såg alltså mitt liv ut när jag var 11 år gammal. Och allt på grund av det jävla kroppsidealet!!

Idag lever vi i ett samhälle där alla ska accepteras för den dom är hur man än ser ut.
Mörk som ljus, kristen som buddhist, liten som stor.
Ändå gör vi precis tvärtom. Vi hackar ständigt ner på varandra och skriker ut fel och brister på den andra personen som några slags skällsord.


Håller med Sandra, jag gillar uttrycket  "Alla lika, alla olika"- ungdomsrix krstd.


Jag accepterar mig själv för den jag är med fel och brister, med en något kurvig kropp och lite för stor kagge men som en dam sa till mig på ett demensboende jag jopbbade på en gång.
Jag hade hjält henne duscha och när vi var klara vända hon sig om mot mig och sa "tack lilla, söta, rara du"
"nja" sa jag "Söta, rara kanske jag kan hålla med om men så liten vet jag inte om jag är".
Då tittar hon på mig och svarar "Nej, men alla ska väl inte vara det"

Hon hade säkerligen glömt vad hon sa till mej redan en minut efter men jag bär det med mig och hennes ord gör sig ständigt påminda. För hur skulle det sett ut om vi såg likadana ut allihop??

Så nu sitter jag hos mamma med lillskruttan i knät ständigt tjatande hi, hi. Hon e för gullig hon.

Tåget går hem klockan 15.23- känns lite trist att lämna familjen. Jag älskar dom såå.
Lilltjejen har tyvärr fått öroninflammation. Stackare, ont som fanken har hon och fick va hemma från skolan men det är ju bra på ett sätt för då fick jag tillbringa dagen med henne med :)

Igår hade vi kalas, firade födelsedagen lite i förväg. Passade bäst då pappa var uppe hos mig i lördags och hjälpte mig få ordning i lägenheten. Va på Ikea och köpte en ny soffa, superfin med schäslong och allt. Så nu kan alla vänner komma upp till mig för äntligen har jag en gästbädd igen. Det blev såklart lite annat smått och gått på Ikea också, känns kul att kunna inreda hela lägenheten precis som man vill ha den.

Igår va en jättetrevlig och mysig kväll, kul att äntligen få träffa alla igen. Hela tjocka släkten var här och jag blev verkligen nöjd med allt jag fick. Presenthögen bestod till mesta dels av vantar, mössor, halsdukar och ett underställ. Det behövs ju verkligen nu när man ska tilbringa mkt tid ute i jobbet. Kallt som tusan är det redan nu.
God mat blev det också, en pastarätt som jag fått tips om på nätet och marängsvich (eller hur det stavas) till efterrätt. Det verkade vara mkt populärt.

Synd tiden går så fort bara, man hinner knappt komma ner förrän det är dax att åka hem igen. Jag som är så familjekär. Det positiva med att bo långt bort är att man verkligen uppskattar att träffa sin familj. Man tar till vara på tiden på ett helt annat sätt.

Skulle gärna träffat vännerna också men tiden är ju knapp, hann dock med en mysig kaffestund imorse med min Ania. Saknar henne mkt när man sitter däruppe själv i skogen :)

Tyvärr har datan pajjat där hemma så det blir inte mkt skrivande här förrän den är lagad.

Nu ska jag återgå till min gulliga lilla mamma och Wilma.

Puss på er.

Jag ångrar förresten inte ett dugg att jag flyttade, att jag äntligen lyckades bryta mönstret och cirkeln som jag tarmpat runt i alldelles för länge. Detta är ett ständigt äventyr just nu. Även om det är hårt och kämpigt så får jag ut så mkt nya saker hel tiden.

Citat:   "Om du alltid gör som du alltid har gjort kommer du alltid att få det du alltid har fått."

(Gick tyvärr inte att ladda upp bilder idag, synd :( )