Tack för era fina och uppmuntrande kommentarer.
De är såååååå välbehövliga.

Egentligen är det väl en fin och bra egenskap att känna så mycket för andra men det är jobbigt och tufft att sitta och gråta över mänskligheten och känna sig så maktlös.
Som att tala för en döv.

J är så gullig och förstående och peppar mig och uppmuntrar mig hela tiden.
Men som jag sa till honom igår, bildligt talat:
Det kvittar hur mycket du berättar för en person hur farligt det är att röka, visar skräckbilder, skrämmer upp etc.
Vill han inte själv sluta så kommer han inte göra det!!!

Nu ska jag iaf ta första steget till ett muntrare humör: Gå och lägga mig innan kl 1 på natten!!
Gonatt