Utbildningen som jag går nu har gett mig otroligt mycket.
Jag har utvecklats nåt enormt som person.

Men det finns en "farlig" sida också.
Det är hur kritisk man kan bli, när man granskar både sig själv och sin omgivning.
Nästan så man kan få ångest och väcker saker till liv som man trodde man lagt locket på och gått vidare ifrån.

Och helt plötsligt blommar det upp igen och blir som ett öppet sår och alla minnen väcks till liv, på gott och på ont.

Visst behöver man bearbeta sina trauman och kriser i livet men ibland kan vägen man gått sen dess vara så lång och att då backa flera, flera steg kan vara otroligt smärtsamt och kanske inte alltid det bästa varkens för sig själv eller för relationerna i ens liv.

Låter säkert jätteflummigt för nån som inte går eller har gått en liknande utbildning men ett exempel.
Vi övar ofta olika behandlingsmetoder på varandra. Vilket innebär att vi pratar om saker och ting ur våra egna liv.
Bra ibland, men mest jobbiga saker.

Jag o mina föräldrar hade väl kanske ingen toppen relation när jag var tonåring.
Dels var jag en bråkig, stökig och deprimerad tonåring men omständigheter runt mig gjorde det knappast lättare.
Idag däremot har vi gått vidare, vi har kämpat och jobbat för att någonstans hitta tillbaka till varandra och även om relationen kanske inte är fläckfri och perfekt så älskar jag och värderar mina föräldrar otroligt högt i mitt liv.

Och vi ser hela tiden framåt.
Att då prata om det som varit eller det vi gått igenom med klasskamrater som inte har en aning om vem min mamma eller pappa är idag, eller hur vår relation ser ut nu känns inte bra.

Jag ställer mig fortfarande frågande till en del val mina föräldrar gjort eller hur de gick tillväga.
Inte allt, men en del.
Men jag har gått vidare, jag kan inte förändra det som har varit men jag kan förändra och påverka hur det kommer att bli.
Man har bara 1 mamma och 1 pappa.
Och dom vill jag ha i mitt liv, de är fantastiska men de är människor.
Och ingen människa är felfri.
Inte jag och inte du..

En del i skolan kan nog tycka att jag är ganska "stängd".
Jag pratar inte ofta om mitt eget liv, jag drar inte ofta exempel från min familj eller mina relationer.
Jag är väldigt mån om min integritet.
Men jag ahr gått en lång, lång väg för att komma dit jag är idag.
Jag och männsikor runt mig har ibland famlat i mörkret efter varandra och nu har vi tagit varandra i händerna och har på osäkra och stapplande steg vandrat en krokig väg tillbaka till en kärleksfull relation.
Och hela tiden blir den bättre i mina ögon.

Ingen av oss är idag den vi var då.
Att därför prata om de personerna som inte finns där på samma sätt längre känns som att riva upp ett sår som håller på att läka och behöver vårdas ömt och försiktigt.

Detta blev djupt men det är funderingar jag haft länge och tankar jag fått sen jag började läsa till behandlingspedagog.

Min älskade mamma (En mycket klok människa), min syster och jag♥