Usch, igår var ingen rolig kväll.
Jag spenderade halva kvällen gråtandes i soffan.
Tårarna sprutade på mig!
Det har blivit för mycket helt enkelt.
Mycket i skolan, mycket i distans, pengar, irriterat hemma osv.
Till slut brister det.
Jag känner mig trasig.
Jag saknar en vänskap som var starkare förut.
Det är ingen som ringer bara sådär en kväll o frågar hur det är.
Rings det så vill man nåt.
Det gör mig ledsen.


Jag blev arg på mig själv också, arg för att jag inte är ett dugg bättre.
Hur ofta ringer jag bara för att fråga hur allt är?!
Dessutom blir jag arg o irriterad över mitt sätt.
Ta bara det här med flytten.
Jag har fokuserat så mycket på att göra lite då och lite då för att det inte ska bli stressigt så istället blir jag stressad över det!
Hänger ni med?


Ibland är det verkligen skönt att bara få vara ledsen.
Och är det nån situation som J är bra på att ta så är det situationerna när jag bryter ihop.
Han lyssnar, torkar mina tårar och förstår <3


Vi har så olika ryggsäckar han och jag.
I min familj är det okej att vara ledsen och visa känslor.
Både bra o mindre bra.
Vi kan bli jättearga på varandra och skrika och gapa (kanske mindre bra) men vi är också väldigt noga med att berätta hur mycket vi älskar varandra och skämmer bort varandra.
I J:s familj är det mer att man ska vara "JÄMN".
Inga raseriutbrott, inga gråtattacker och inte så mycket ömhetsbevis.
Bra på vissa sätt, sämre på andra!!


Idag känns det bättre, jag blir alltid varm i hjärtat när jag tänker på hans sätt att tackla min "down perioder".
Det är vid svåra stunder och prövningar som man verkligen får bevis på att man hittat rätt.
Det vet jag!


Tack för att du alltid finns bredvid mig !