Nej, ni kan andas ut. Detta inlägget handlar inte om att jag är gravid.
För det är jag inte.
Har inga planer på att bli det just nu heller.
Däremot känns det som om varenda kotte runt om mig är det.
Och är dom inte gravida så har dom iaf barn.


Jag fyller 24 i år. Jag är inte gammal, eller?
Trots det så har många av mina vänner ( även jämngamla ) redan barn eller väntar.
J och jag är lika gamla, 1 av hans vänner fick barn i våras.
Av mina är det säkert 5-6 st som har eller går i väntans tider.


Sist vi var nere i Skåne så spydde jag nästan på frågan "När är det er tur då?" till slut.
Till och med J som har aldrig lägger märke till sånt blev märkbart irriterad.
Vi tänker mycket på det, speciellt jag.
Inte så konstigt kanske när jag fullkomligt bombaderas av barn och gravidmagar nu.
Dessutom älskar jag ungar.
Anias Max <3 är min prins o jag älskar honom som en systerson.


Jag trodde allvarligt talat att jag skulle bli en av de första att skaffa barn i min umgängeskrets, ack så fel jag hade. Visst drömmer jag om barn, massor.
Som tur är kan jag snutta av mig med både Max, Loke o Wilma.


Men jag drömmer om annat också. Jag drömmer om att ha ett arbete jag trivs med, en utbildning att söka på, en god ekonomi så jag kan ge mig själv och min familj en bra tillvaro.
Ett liv med massa erfarenheter.
Jag drömmer om att besöka så många platser på jorden!
En dröm var att ta körkort och vägen dit var inte enkel.
Jag drömmer om ett liv med en man som jag känner mig trygg med.


Jag inser att för att förverkliga drömmar krävs planering, alla drömmar går inte hand i hand.
Att resa jorden runt med en liten bebis är betydligt mer komplicerad än att göra det 2 vuxna.
Att plugga när man har barn är inte lätt, det går, men det är mycket lättare att göra det innan.


Jag menar inte att livet tar slut när man skaffar barn, snarare tvärtom.
När man får upp det slemmiga lilla knytet på bröstet känns det säkert som livet tar sin början där och då.
Jag har i många år längtat efter det ögonblicket, men för varje år jag valt att vänta och istället satsa på sånt som är bra att göra innan( som körkort, resa, utbildning osv), för varje år har jag känt att jag är glad att jag väntade. För varje år känner jag mig mer o mer redo och jag är glad nu att jag inte blir en mamma som kommer hem och klagar över mitt lågavlönade, slitsamma, ostimulerande jobb.


Jag ser mig som ansvarsfull och barn är inget man skaffar för att sen lämna bort när det blir för jobbigt.
Det är ett livslångt ansvar.
Mitt barn ska ALDRIG behöva höra "Jag hade tänkt göra det men sen när du kom så fick jag tänka om" eller
"Jag ångrar verkligen att jag inte gjorde det innan jag fick barn".


Så svaret på den jävla frågan om "När det är vår tur":
När det känns rätt och jag ska klara av min utbildning först.
Och jag lovar, när jag blir gravid och vi ska ha barn så KOMMER jag tala om det!!!


Var sak har sin tid!
Där är J och jag HELT ÖVERENS!!!!!!!


LEKTANT BELLA I SOMRAS =)

Detta inlägg betyder inte att jag tycker det är fel av er som väljer att ha barn i unga år eller ni som inte riktigt hade planerat det. Livet är fullt av överraskningar och alla drömmer vi om olika saker.
Vi har vår dröm och vårt liv.
Än så länge väljer vi att leva det bara vi två <3