Ikväll har jag varit en riktig snackemoster.
Det har nog varit upptaget i min telefon i 2 timmar=)

Först en timme nästan med Vanessa, sen en halvtimme med Lovisa o sist men inte minst en kvart med Emma.
Skulle ringa Eva och Dessi också men nu pallar jag inte mer. Det får bli imorgon det.

Idag när jag skulle åka o träna kl 12 så skulle jag ta bussen in till stan 11.33.
Eftersom jag ahde bokat pass var jag tvungen att vara där 10 min innan men icke att bussen ville komma.

Minuterna tickade på o ingen buss syntes till o när den väl kom sådär en 10 minuter för senad så var jag så uppe i varv o stressad att huvudet redan gjort sig påminnt.

Som vanligt med huvudvärken så smyger de sig på o det blir värre o värre. På passet så försökte jag bita ihop men efter 35 min gick det inte längre o jag fick smyga iväg.

Hem o tog en tablett men då var det ju redan för sent =(

Sen låg jag däckad i sängen med persinnerna neddragna och alla lysen släckta o försökte sova. Men hur lätt är det att somna när huvudet känns som du dunkat det i ett betongblock 200 ggr?!
Jag somnade, vaknade efter 10 min, somnade, vaknade osv.

När J kom hem var jag helt slut o sa till honom att han fick laga maten för jag klarade det inte.

Kl 18 gick jag upp o då hade det börjat släppa.

Jag blir så arg o ledsen, jag är 22 år gammal o sååå jävla stresskänslig. Kan inte ens vänta på en buss i 10 min. hur fasen ska det då gå o jobba 9 timmar på raken med en minuts gångtid mellan insatserna?!

Jag skulle göra vad som helst för att slippa det här. Jag vill inte behöva ta tabletter hela tiden, jag vill inte behöva oroa mig konstant för att få huvudvärk, jag vill kunna leva som alla andra o ha saker inplanerade o ha skoj utan att behöva känna att jag får en huvudvärk som baksmälla gånger 1000. Tro mig, ingenting är värt det här.

Nån kanske tror att det är skönt o gött att få va hemma o knalla runt o ta det lugnt. DET ÄR INTE VÄRT DET!!
Jag vill bara vara normal igen. Varför, varför?! Visst, det finns mycket värre saker att råka utför som cancer, hjärtproblem osv. Men det här är vad jag har o jämföra med. O den vardag jag lever med just nu o det är pest!!


Som en muntrare avslutning kommer bilder på kvällens mat som min kära lagade till:




Helstekt fläskfil'e med curryris och en underbart god sallad.

Jag läste en klok sak om stress:


Tiden tar aldrig slut:
Pappa Jan stressar sin son Kalle, 5 år. Han säger att det är ont om tid och att de måste skynda sig. Kalle svarar:
- Det går inte att få ont om tid. Tiden tar aldrig slut!
Stora, kloka ord, från en liten människa.

Om det bara kunde fungera så också!!!